Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Missing People söker efter försvunna Wilma Andersson 17-år 20/11 2019 vid Gustafsberg Bild: Henrik Lundbjörk/Bohusläningen

Jiyan Behrozy: Ville bara höra att hon har gömt sig från omvärlden

Nu kom meddelandet från polisen ingen ville höra. Den 17-årige Wilma Andersson är död, Man har hittat en kroppsdel som bekräftar tillhör Wilma Andersson från Uddevalla.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Jag har ända till sista sekund hoppats på att hon är arg på allt och alla, att hon har slängt sin telefon i havet och gömt sig från omvärlden. Att hon har varit trött på livet, sig själv, alla runtomkring och bara tagit en paus. Att hon vill vara ifred, att hon under denna paus tar ett steg i vuxenvärlden och börjar fundera över vad livet har att erbjuda henne. Vad hon ska ha för mål i livet, och när denna paus äntligen tar slut, återvänder hem. Till sina nära och kära, till alla som bryr sig om henne och saknat henne under denna två-veckors långa paus.

Jag ville bara att hon skulle ha fått nog för ett tag, som vilken tonåring som helst, att hon har ryckt sig i kragen och vill göra en stor omställning i livet.

Kanske funderade hon på vilken stad hon skulle bo i, i framtiden, vad hon vill studera och var hon ska börja om, tänkte jag. Precis som vilken person som helst som bara vill fly vardagen och göra en total förändring.

Varje rapportering har jag följt, och varje gång ljudet från rapporteringarna har slagits på har jag tänkt: "Hoppas att hon är hos en kompis som ingen känner till. Hoppas att denna kompis börjar bli orolig snart när hen ser allvaret i Wilmas långa paus från omvärlden. Denna långa paus som engagerat så många människor i sökandet efter henne." Att denna okända kompis snart ska informera polisen eller anhöriga om var hon är.

Jag har hoppats på att allt letande av de hundratals människor skulle ha varit förgäves, för att uttrycka det krasst. Att hon egentligen är trygg, men bara lite trött. Jag känner inte Wilma, inte hennes anhöriga eller vänner. Men jag lider med dem i dag, jag tänker på dem. Istället för att hoppas på hennes hemkomst nu till sin familj och vänner, får jag istället önska att resten av hennes kropp återfinns snarast möjligt. Denna dag är som flera andra dagar där kvinnor och tjejer berövas sina liv, en tragedi.