För att konstatera det uppenbara: Centerpartiet och Liberalerna står inför ett svårt beslut. När talman Andreas Norlén på måndagsmorgonen, som utlovat i fredags, gav besked om nästa steg i försöken att bilda regering var han föredömligt konkret.
Det blev inte det vaga icke-besked som det funnits misstankar om och ingen ny person, läs: Annie Lööf (C), fick pröva lyckan att samla ett tolererat stöd bakom sig. Ulf Kristersson (M) kommer att föras fram till riksdagen som statsministerkandidat någon gång nästa vecka.
Att en omröstning till slut snart äger rum är definitivt på tiden. Centerpartiet och Liberalerna kommer att behöva ta ställning i skarpt läge och oavsett om Kristersson nästa vecka väljs eller inte kvarstår grundfrågan.
Ska riksdagens totala sammansättning innebära en högerinriktning eller en vänsterinriktning?
På förhand har både Lööf och Björklund utlovat röd knapp om en sådan lösning skulle prövas skarpt. En majoritetslösning vore ju starkare har det med emfas hävdats. Som om också andra partier råkade gå i tankar om liknande krigssamlingskonstellationer. Men det finns inga tecken på att M och S vill sätta sig tillsammans eller att S skulle släppa fram socialliberal miniministär.
Om C och L slutligen landar i att acceptera det socialistiska bud som en S-MP-C-L-lösning, beroende av V, innebär är inte situationen heller löst. Partierna har tydligt stängt dörren även för V, vilket är bra.
Från mittenhåll har Kristerssons förslag om att testa förutsättningarna för en M-KD-regering gärna tolkats som ett härskarmässigt fulsteg.
Det går också att förstå besvikelsen som både väljare och politiker inom sfären C-L skulle känna över att vid ett oklart parlamentariskt läge ändå inte få ministerposter. Här måste ödmjukhet till: Inom politikens hårda värld får man oftast inte precis som man vill.
Det är hög tid att testa förutsättningarna för en samarbetslösning i borgerlig anda. En mindre borgerlig regering kan visa sig tolereras av riksdagen och om så inte blir fallet, eller om ett starkt SD-beroende uppstår, är det inte konstigare än att den kan avsättas.
C och L kan få en guldsits genom att aktivt få vara med och påverka förd politik samtidigt som vallöftena om att själva vägra regera med valresultatet som ett faktum inte behöver svikas. Det måste åtminstone testas. Det är inte säkert att det visar sig fungera i praktiken, men i nuläget uppbackas inte de hårda nej:en av andra realistiska, egna alternativ.
Det kan finnas en taktisk idé om att Kristersson måste falla en gång och att Löfven ska nedröstas en gång till för att mittenpartierna ska öppna för att "tänka om". Det går dock inte att dra ut att på bestämma sig hur länge som helst.
