Efter 14 år av hobbyutredning – Thomas Pettersson kan ha löst Palmemordet

Thomas Pettersson är frilansande journalist. I slutet av 2006 ville han göra en intervju med kriminologi­professorn Leif GW Persson. Intervjun skulle handla om Perssons bok ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”, i vilken huvudpersonen, som bar tydliga drag av Olof Palme, gavs en bakgrund som CIA-agent.

Även om det var fiktion förvånades Thomas Pettersson över att GW inte fick fler frågor om vad han kunde ha för källor till sin berättelse. Om författaren skrev så här borde han rimligtvis veta något som få andra kände till. Pettersson pressade och lirkade för att få Persson att tala om varifrån han fått informationen, och fick svaret: ”Jag har svurit på att inte berätta. Du får leta upp det själv.”

Utredningen puffades i rätt riktning

Så Thomas Pettersson började gräva. Snart hittade han uppgifter om att en ung Olof Palme tillhört en student­organisation som var genominfiltrerad av CIA, och att Olof Palme lämnade uppgifter om svenska vänster­aktivister till den amerikanska ambassaden. Det var förstås sensationella uppgifter, som ledde till en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter. Thomas Pettersson själv hade fått blodad tand. Han gillade grävandet i gamla arkiv och sökandet efter ledtrådar, och han började för första gången intressera sig för Palmemordet. Visst skulle de här amerikanska kontakterna kunna ha med mordet att göra? Thomas Pettersson ville hitta bevis och inledde sin egen jakt på en stor konspiration.

Han hade fått ett intresse som skulle påverka resten av hans liv. Och på något sätt alla svenskars liv, åtminstone alla som är gamla nog att ha upplevt Palmemordet och dess konsekvenser för det svenska samhället. För nu tycks mordet vara på väg att lösas – och det verkar vara Thomas Petterssons uppgifter som har puffat utredningen i rätt riktning.

När jag träffar Thomas Pettersson är det årets första dag då man kan gå klädd i shorts, vilket Thomas utnyttjar. Han är just hemkommen till Göteborg efter en jobbutflykt till Stockholm och en resa till hemtrakterna kring Filipstad för en begravning. Hans panna har fått försommarfärg, hans värmländska är mild och behaglig. Det har gått 14 år sedan den där intervjun med Leif GW Persson och två år sedan Thomas Petterssons utpekande av ”Skandiamannen” Stig Engström som mördaren i magasinet Filter, ett reportage som följdes av Thomas Petterssons bok ”Den osannolika mördaren”.

Det är svårt att ta in, och det var det för mig i början också.

Det var då hans teori lanserades för första gången: att Palmes mördare inte var PKK-anhängare, inte syd­afrikansk agent, inte del av en korrumperad poliskår, inte Christer Pettersson – utan en svensk farbror med keps och glasögon som jobbade på Skandias kontor på Sveavägen, och som redan dagen efter mordet själv kontaktat polisen och hävdat att han är ett vittne och att han sett mördaren.

– Det är svårt att ta in, och det var det för mig i början också. En man som halva svenska folket har sett i ”Rapport” på tv, där han stått och raljerat över polisens sätt att bedriva mordutredningen. Det är förstås obegripligt att han inte utreddes ordentligt från början, säger ­Thomas, med ett tonfall som antyder att han fortfarande är förvånad.

Presskonferens den 10 juni

Förundersökningsledaren Krister Petersson och Palmegruppens spaningsledare Hans Melander har kallat till presskonferens den 10 juni, för att presentera sitt beslut i Palmeutredningen. Inom kort får vi alltså veta om Thomas Pettersson har stått för den svenska journalistikens största avslöjande någonsin eller om han ska sorteras in bland hobbyspanare och självutnämnda privatdeckare som snöat in på egna, felaktiga, Palmespår.

– Vi vet att polisen har provskjutit vapen som tillhör en vapensamlande nära vän till Engström, vi vet att de har tagit DNA-prov på Engströms släktingar. Jag har min teori om ett händelseförlopp, men min berättelse är inte fullständig. Det ska bli väldigt intressant att se vilka bevis polisen har och vilka förklaringar de kommer med.

Thomas Pettersson växte upp i lilla Forshyttan i östra Värmland. Hans far var skogsarbetare, hans mor var hemmafru. Han beskriver familjen som ”ganska problem­fylld”, men den unge Thomas hittade trygghet och inspiration hos byns folkskollärare, som erbjöd en hemmiljö som var mer intellektuell än det mesta i Forshyttan: böcker i bokhyllorna, Dagens Nyheter i brev­lådan och råbiff på middagsbordet. Det var en stämning som Thomas gillade.

Efter grundskolan gick Thomas el- och teleteknisk linje på gymnasiet. Han fick jobb på Televerket och körde tillsammans med en kollega runt i skogarna med en tungt utrustad lastbil för att sätta upp stolpar och dra ledningar. Så småningom blev han politiskt intresserad och engagerade sig på vänsterkanten. Han utbildade sig till ämneslärare och efter en separation från sin dåvarande flickvän gick flyttlasset 1988 till Göteborg, där han undervisade i samhällskunskap, historia och religion på Samskolan. Under den perioden skrev han två böcker på sin fritid: en om arbetarrörelsens historia i Värmland, samt en jubileumsbok för Svenska friidrottsförbundet, tillsammans med idrottshistorikern Lennart K Persson. Thomas trivdes med lärarjobbet, men ännu mer med att skriva. Att vara lärare innebar ett inrutat schema, att skriva var friare, lite mer som friheten i hans gamla jobb som televerkare.

Bokhyllor fulla med pärmar och protokoll

40 år gammal skolade han om sig igen, då han gick det ettåriga journalistprogrammet. Sedan dess har han nästan enbart varit frilans, för att värna om sin egen tid och frihet. I dag är hans huvudsakliga syssla den som redaktör för tidningen Kommunal Ekonomi, en tidning som läses av ekonomer i offentlig sektor och som avhandlar ämnen som investeringar, redovisningsprinciper och effektiviseringar.

– En del kanske tycker att det låter tråkigt, men jag känner mig hemma. Som gammal samhällskunskapslärare tycker jag att detta är grunden i vår demokrati. Vi betalar alla 30 spänn på varje hundralapp i kommunalskatt, så det är motiverande att hålla koll på vad pengarna används till, säger Thomas.

De här privatspanarna – och jag själv, för den delen – kallas ibland för nördar och foliehattar. Men många är duktiga och kan mordutredningens struktur oerhört bra.

Arbetet med Kommunal Ekonomi sköter han från sitt kontor inne vid Nordstan. ”Palmeriet”, som han kallar det, ägnar han sig åt hemifrån lägenheten i Kålltorp. Bokhyllorna i hans sovrum är fulla av pärmar, böcker och förundersökningsprotokoll. Det är här han har grottat ner sig i teorier och förhör och vinklar, med någon enstaka paus för att springa i Skatås.

I takt med att polisen år efter år misslyckats med att hitta Olof Palmes mördare har fältet varit fritt för journalister och privatspanare att göra egna efterforskningar.

– Jag har träffat många av de här killarna, för det är oftast män. En del av dem, främst journalister som Lars Borgnäs och Gunnar Wall, har jag haft mycket utbyte med. Men även andra. Jag träffade en kille som uppskattade att han lagt ner 15 000 timmar på Palmeutredningen. De här privatspanarna – och jag själv, för den delen – kallas ibland för nördar och foliehattar. Men många är duktiga och kan mordutredningens struktur oerhört bra, även om de ibland drar lite felaktiga slutsatser. Man ska komma ihåg att de här personerna ofta har lagt ner mer tid på utredningen än poliserna i Palmegruppen och andra sakkunniga.

Thomas Pettersson har suttit i många långa diskussioner med andra Palmespanande journalister.

– Ibland har det känts som att ingen egentligen trott att mordet ska lösas, det har varit tillräckligt att argumentera för sina teorier, och den som har argumenterat bäst för sitt aktuella spår har vunnit debatten. Alla har kunnat ha sin teori och det har varit diskussion för diskussionens skull. Men då glömmer man att mordet på Olof Palme i första hand är en familjetragedi. En make mördas inför ögonen på sin hustru och rycks ifrån sina tre barn. Jag påminns om det när jag träffar Mårten ­Palme, att det är en familjetragedi. Sedan har det lagrats en massa andra händelser och teorier ovanpå.

Är det konkurrens mellan er som är privatutredare, eller är ni ett kollegialt gäng?

– Vi är ett gott gäng så länge ingen presenterar en teori som avviker för mycket från den gemensamma etablerade synen. Det har jag gjort genom att peka ut Stig Engström som ensam gärningsman. Därför har vi ingen direkt kontakt nu, även om vi inte är ovänner.

Själv arbetade Thomas Pettersson länge med att para ihop Stig Engström med Stay Behind-rörelsen, det hemliga Nato-vänliga nätverk som hade ett inofficiellt högkvarter just i Skandiahuset där Engström arbetade. Men det var först när Thomas valde att se Engström som en ensam gärningsman som mönstret blev tydligt.

Först med att peka ut Stig Engström som gärningsman

Under alla år sedan mordet har så många – poliser, experter, tyckare – gått på magkänslan att Sveriges statsminister inte kan ha blivit skjuten av en ensam stolle. Det måste ha varit en internationell komplott, en grupp av sammansvurna, en lejd yrkesmördare. Kanske är det typiskt att just Thomas Pettersson – en man som gillar siffror, fakta, ordning och reda mer än gissningar – är den som till slut frigör sig från de tankarna och presenterar en annan lösning.

– Jag är inte först med att intressera mig för Engström, men jag är först med att peka ut honom som ensam gärningsman. Och jag är först med att bidra med sådana uppgifter till Palmegruppen att de faktiskt öppnar utredningen på nytt. Det är jag stolt över, oavsett hur det här slutar.

Nyckeln för Thomas Pettersson var att få reda på varför Stig Engström inte hade utretts. När dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro fick frågan svarade han upprepade gånger att Engström var avförd eftersom ”vi vet saker” som gör honom ointressant. Thomas trodde att polisens material skulle bjuda på insikter, men när han till slut fick ut pappren som utgjorde grunden till att misstankarna mot Skandiamannen avfärdats blev han förbluffad. Två poliser hade utfört en handfull summariska utredningsåtgärder, bland annat ett slappt förhör med ett nyckelvittne som sett gärningsmannen fly från brottsplatsen.

– Det var anmärkningsvärt. I alla år hade man låtit bli att utreda Engström på grund av den här dåligt utförda utredningen som slutade med att han avfördes som ”varande på brottsplatsen”. Alltså var han varken vittne eller gärningsman, och det lämnade ju hundra frågetecken efter sig.

Ur förundersökningen av Palmemordet. Bild: Henrik Brunnsgård

1/3

Journalister och privatspanare har genom åren haft olika lätt att komma i kontakt med Palmegruppens poliser. När Dag Andersson tog över som spaningsledare blev attityden öppnare än tidigare. Även Andersson intresserade sig för Skandia och Stay Behind-rörelsen. Efter en tid lämnade han dock sitt arbete i protest mot Palmegruppens knappa resurser och Thomas Pettersson befarade att gruppen skulle återgå till slutenhet. I stället kom förundersökningsledare Krister Petersson in med ett helt nytt arbetssätt, som var detsamma som Thomas Pettersson försökt använda sig av: att gå tillbaka till brottsplatsen, till de första vittnesförhören. En omstart, utan vittnesmål som färgats av medieuppgifter och skvaller.

– Och det blev ju bra. Den nya spaningsledningen tillträdde 2017. På tre år har de fyra poliserna i Palmegruppen hittat saker som gör att de ska kunna presentera en lösning. Jämför det med 150 poliser som jagade kurder i ett halvår utan resultat. Det här är ju en utredning som har kostat minst 600 miljoner kronor.

Och här någonstans kommer vi in på den verkliga skandalen, nämligen polisarbetet. Den presskonferens som polisen kommer att hålla den 10 juni, där de tidigare sagt att de ska kunna presentera en lösning på mordet, borde vara en triumf: ”Titta, gott folk, vi har löst mordet på vår statsminister!” Men det kommer av allt att döma också att bli en ytterst pinsam och genant tillställning, eftersom samma poliser också måste stå till svars för att deras kollegor under 31 år utredde allt annat än den man som bokstavligen stod och dansade framför deras ögon, som hånade polisernas oförmåga att ”lägga pussel” i tv på bästa sändningstid.

Det finns en gammal princip om att första vittnet till ett brott också är den första misstänkta. Engström var det första vittnet, men man har helt sopat honom åt sidan, mest för att han var en besvärlig typ.

Det går inte att skylla på att Hans Holmér ledde utredningen i galen riktning i början – efter honom har fyra olika spaningsledare kunnat rätta till misstagen, innan Hans Melander och Krister Petersson gjorde ett rejält omtag.

– Det finns en gammal princip om att första vittnet till ett brott också är den första misstänkta. Engström var det första vittnet, men man har helt sopat honom åt sidan, mest för att han var en besvärlig typ. Han ringde ju till och med själv till polisen dagen efter mordet och berättade att vittnen verkar ha förväxlat honom med mördaren, säger Thomas.

Hur imponerad man än är av Thomas Petterssons privata detektivarbete kvarstår det faktum att han inte borde ha behövt utföra det. Vi har en poliskår som ska vara proffs på att utreda mord, det är bland annat till den verksamheten som våra skattekronor går, de kronor som Thomas Pettersson själv tycker är så viktiga att värna om. Hans insats som privat Palmespanare ska inte vara nödvändig, det är inte ett arbete som ska behöva skötas av en privatperson från en lägenhet i Kålltorp.

– Historieskrivningen blir intressant. Mitt jobb har formulerat polisens arbete, men de kan förstås ha hittat mer, de kan ha fyllt i nödvändiga luckor i min beskrivning. Min misstanke är att de faktiskt har hittat mordvapnet, antingen hos Engström själv eller hos hans vän vapensamlaren. Krister Petersson har ju sagt att de ska berätta hur mordet gick till, och då finns det inget starkare bevis än mordvapnet.

Jag kan ju inte veta vad utredarna har kommit fram till, och naturligtvis har de mer information att tillgå än jag. Det finns förstås en risk att jag har fel. Då får jag väl gå i landsflykt.

Det finns en utlyst belöning på 50 miljoner kronor till den som kommer med avgörande tips på mordgåtans lösning. Tror du att du kan få dem?

– Jag har fått frågan på sistone, men aldrig tyckt att det är relevant. Kriterierna för belöningen är skrivna så att det knappast blir aktuellt. Det beror väl på vad som presenteras, hur långt bevisningen når och vad jag i så fall har bidragit med. De där 50 miljonerna har ibland varit ett problem. Rimliga vittnen har avfärdats i tron att de bara är ute efter belöningen, medan summan också har lockat till sig helt värdelösa tipsare. Det kommer att finnas folk som säger att jag bara är ute efter pengarna, och det kommer säkert att skrivas böcker i framtiden där någon argumenterar för att ”därför var det inte Skandiamannen”. Och allmänheten vill kanske inte heller att det ska vara en så ”enkel” lösning. Jag såg i en tråd på Flashback där någon pratade om ”Skandiamannenångest”, alltså ångesten inför att förlika sig med att just han är mördaren.

Presentationen av lösningen på mordet kan bli pinsam för polisen. Men tänk om de presenterar något annat än det du säger här – kan det bli pinsamt för dig?

– Ja, jag är ju medveten om det. Men jag kan inte se något annat än att det är Engström. Ibland känner jag mig ändå som Thomas Tvivlaren i Bibeln, att tvivla och ifrågasätta är en del av min personlighet. Jag kan ju inte veta vad utredarna har kommit fram till, och naturligtvis har de mer information att tillgå än jag. Det finns förstås en risk att jag har fel. Då får jag väl gå i landsflykt. Jag får sätta mig på något av de få plan som fortfarande går från Sverige, till Turkmenistan kanske, och aldrig komma tillbaka.

TEXT

Ulf Roosvald

ulf.roosvald@gp.se