”Personligen är jag kluven i äganderättsfrågan”, säger Filip Kozlowski, vd i gruvbolaget Leading Edge Materials. ”Jag är helt för äganderätten. Men hur ska man bygga ett land? Råvaror som naturresurs är fundamentala för industriell utveckling. Och markägare har sällan de resurser eller kompetenser som krävs för att utvinna dem. Jag tror att vi måste ta ett kollektivt ansvar för vissa grundpelare som samhället kan stå på. Givetvis förutsatt rättvis kompensation.”
I många år har bolaget kämpat för att få tillstånd att bryta gruva i Norra Kärr, utanför Gränna. En kamp som har tagit sig ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen, och som har dragits i långbänk genom omständliga tillståndsprocesser.
Området är unikt i Europa. Skandinavien sitter på Europas viktigaste fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller, och Norra Kärr toppar ligan. Metallerna är helt nödvändiga för bland annat elbilar och vindkraftverk, men de bryts ingenstans i Europa. I stället importeras 98-99 procent av behovet från Kina.
Men Norra Kärr ligger också i ett viktigt naturlandskap strax jämte Vättern. Lokala motståndsgrupper bekämpar gruvan tillsammans med bland andra LRF och Naturskyddsföreningen. Bland argumenten finns den negativa påverkan på ekosystemet och det potentiella hotet mot Vättern. Argument som väcker starka känslor.
Något som Filip Kozlowski har lagt märke till är dock hur det är en annan typ av frågor som dominerar hos lokalbefolkningen:
“Det är ett brett spann på feedback från de som bor nära, men i de flesta fall kretsar frågorna kring vad som händer med fastigheten. Vi hade nog underskattat den sortens frågor så tidigt i processen. Man oroar sig för buller och damm. Vad som händer vid sprängningar. Den typen av frågor kommer egentligen sent i tillståndsprocessen, efter miljötillståndet när man har utrett effekterna i detalj. Men även om det egentligen är långt senare frågor är det tydligt att vi kan bli bättre på att informera närboende om dem redan på ett tidigt stadium för att minska onödig oro.”
Sverige har en relativt stark äganderätt. Det gäller dock inte minerallagen. Den som råkar stöta på mineral på sina egna marker kan inte vara säker på att bli dess ägare. En helt annan aktör kan få undersökningstillstånd, med ensamrätt till undersökning och företräde till alla eventuella fyndigheter. Dessutom kan en statlig myndighet ge rätten att utvinna mineralerna till någon helt annan än ägaren.
Innan beslut om undersökningstillstånd fattas tillfrågas varken markägare eller grannar, och om markägaren vill prioritera andra aspekter än mineralbrytning – såsom miljöhänsyn eller kulturarv – har man föga möjligheter att få sin vilja igenom. Förlorade intäkter från skogsbruk, jordbruk och turism ersätts inte. Dessutom blir det av förståeliga skäl svårt att sälja marken till någon annan än den som eventuellt har fått tillstånd.
En av januariavtalets punkter handlade om att se över processer och ersättningsfrågor i minerallagen. Innan avtalet föll tillsattes en utredning, och den särskilda utredaren Helén Leijon ska senast oktober 2022 presentera sina förslag. Men någon ökad inkomst för staten eller markägarna lär utredningen inte leda fram till. Förändringarna får nämligen, enligt direktiven, inte innebära att det totala skattetrycket på gruvnäringen ökar, eller att klimatet för investeringar försämras.
I Sverige är ersättningen från gruvindustrin väldigt låg. 1,5 promille av mineralvärdet går till markägaren, och 0,5 promille till staten. 2014 fick svenska staten 1 miljon kronor i intäkter från gruvbolagen. Det kan jämföras med en av världens största gruvnationer, Australien, som 2012 införde en skatt på 30 procent av vinsten. Förra året medförde det att gruvsektorn bidrog med en tredjedel av landets federala bolagsskatteintäkter.
Filip Kozlowski har dock i sig inga problem med att betala mer. Markersättningen, menar han, borde kunna höjas. Dessutom skulle han gärna se att man omfördelade vinster till kommunen eller regionen:
”Vi bidrar hellre till det område där man är verksam, än till staten. Om det kommer lagförslag om omfördelning till regioner och kommuner, vad kommer man att kunna göra då? Investera i skolan, investera i vården och därmed dela på de positiva resultaten av ett projekt.”
Det är lätt att sätta sig in i Norra Kärr-bornas situation. De bor i ett område som år ut och år in är föremål för gruvspekulation. De ingår i en process som är svår att påverka, och som blir desto mer otydlig när den ständigt ändrar förutsättningar längs vägens gång. Och de står inför hot om stora ekonomiska förluster, med försumbara ersättningar från stat och företag.
Om Sverige ska bli ett gruvland igen behöver staten ta tag i ersättningsfrågorna och se till att lokalinvånarna får information, ersättning och snabba svar.
