Själva föreställningen inleds utan förvarning. Scenartisterna glider in en och en på scenen medan publiken fortfarande är på väg att slå sig ner, och innan sorlet har tystnat släcks ljuset i salen. En av dansarna tar sedan abrupt tag i taktpinnen och får genast besökarnas blickar på sig.
Dansteaterkonserten Sånger från en inställd skilsmässa är ett samarbete mellan Riksteatern, Skånes Dansteater och Malmö Opera som hade sin urpremiär för snart två år sedan. Sedan dess har den kuskat runt i landet och besökt teaterscener med sin relativt smala grundidé.
Showen baseras på Mikael Wiehes album från 2009 med samma namn, en skiva med 13 låtar som han gav ut i samband med att hans tjugoåriga äktenskap med hustrun Maya höll på att gå i tusen bitar. På scenen finns två sångare, tre dansare och fyra musiker som bildar orkester.
Kärlekshistorien är förstås svårt smittad av separationsångest, och vem som helst hade kunnat räkna ut att det knappast skulle vara en enbart munter upplevelse över hundra minuter, inklusive paus. Det är i första aktens sista nummer (Ett nytt liv nu) som publiken för första gången får andas in en gnutta hoppfullhet och smaka på durtoner i plural.
Den sparsamma rekvisitan används flitigt av samtliga inblandade. På scenen finns ett bord med två stolar, några flyttlådor och en fond med dörr och fönster. Alla lösa objekt byter ständigt plats efter dansarnas nycker, där sångaren Andi Almqvist ena stunden byggs in i ett fängelseliknande skrymsle med lådornas hjälp. I nästa ögonblick åker hans duettpartner Åsa Fånga nästan över scenkanten med dörren, som visar sig vara en rörlig attrapp, i ryggen.
Fång och Almqvists rörelser är nedtonade och blicken i fjärran, medan de tre dansarna får leva ut temats fulla inneboende frustration. Med röster som står var för sig bildar de även en gemensam ton, en lyckad samklang mellan den som blir lämnad och den som lämnar. Under föreställningens gång får publiken följa med i sorgens alla faser, från paralys till självständighet, och sedan åter ner i svårmodet.
Den starkaste helheten nås under Skridskoprinsessan, där dansaren Patrick Bragdell visar prov på hisnande artisteri i samklang med Åsa Fångas starka röst.
Föreställningen avslutas lika plötsligt som den startade, och i slutändan lär både Wiehe-fantasterna och den danssuktande publiken ha fått vad de kom för att se.
