Replik på ”Förvaltningschefen: Vi måste se till alla barns bästa” och ”Rektorn: Förändringar i förskolan är nödvändiga”.
Efter att ha läst svaren från både förvaltningschefen och en rektor i Trollhättan kring förslaget att avveckla Källstorpsbackens förskola blir det tydligt att vi delar samma utgångspunkt: barnens bästa ska stå i centrum.
Problemet är att det inte märks i praktiken.
Det talas om kvalitet, likvärdighet och organisatoriska förutsättningar. Samtidigt handlar verkligheten för barnen om något annat: trygghet, relationer och sammanhang i vardagen.
Jag tvivlar inte på att pedagoger på alla förskolor i Trollhättan gör allt de kan för att barn ska bli trygga och sedda. Det är vårt uppdrag. Men det är heller inte där problemet ligger.
Att förändra en fungerande verksamhet innebär alltid en påfrestning för barnen. Det gäller oavsett hur bra mottagandet är.
När barn dessutom så sent som i februari har skolats in i verksamheten är det svårt att förstå hur barnens bästa faktiskt vägs in.
Sättet processen har hanterats på väcker också frågor. Med så kort varsel riskerar både barn och personal att kastas in i en förändring, där de inte får rimlig tid att förbereda sig.
Det talas om minskade barnkullar och svårigheten att upprätthålla kvalitet. Samtidigt finns en möjlighet att stärka kvaliteten, genom mindre barngrupper och bättre förutsättningar för både barn och personal.
Mindre barngrupper är dessutom något som både forskning och nationella riktlinjer pekar ut som avgörande för kvalitet.
Det är svårt att förstå varför man inte i större utsträckning undersöker andra alternativ. Mer genomtänkta och långsiktiga lösningar borde vara möjliga, särskilt när nya förskoleplatser redan planeras i Trollhättan.
Jag har förståelse för att svåra beslut måste fattas. Men då måste det också vara tydligt hur dessa beslut konkret förbättrar barns vardag. Det räcker inte att de fungerar på en organisatorisk nivå.
Då riskerar “barnens bästa” att bli något vi säger, snarare än något vi faktiskt tar ansvar för.
Sandra Bergendahl
