Rätten att få uttrycka det vi tycker och tänker är något av det viktigaste vi har i Sverige. Faktum är att yttrandefriheten är en fundamental del av det som faktiskt är Sverige. Sverige är en sekulär stat och ingenting anses egentligen heligt i vårt land. Det var också därför blasfemilagen avskaffades för många år sedan.
Sverige har till följd av Koranbränningen i Stockholm mottagit en hel del kritik. Det har upprättats extrainsatta möten av FN:s människorättsråd, aktionen har fördömts av 57 muslimska stater, Påven själv och EU. Inom EU betraktas annars den svenska tryck- och yttrandefriheten som det starkaste skyddet för yttrandefrihet.
Anmärkningsvärt är att FN:s så kallade råd för mänskliga rättigheter består av flera rena icke-demokratier. Däribland Pakistan (som också kallade till mötet, på uppdrag av den islamiska konferensorganisationen IKO), Bahrain, Kina, Kuba, Somalia och Uzbekistan. Att dessa länder nu fördömer Sverige bottnar i att man använder religion som verktyg för att ena sina befolkningar och avleda uppmärksamhet från sina egna tillkortakommanden. I deras länder fördrivs och förtrycks både religiösa och etniska minoriteter. Dessa regimer saknar all form av trovärdighet.
Det är inte alls konstigt att en bränning av en religiös skrift upprör känslor då religionens betydelse är högst individuell. Det är inte heller människors olika åsikter som oroar mig.
Det som oroar mig är det faktum att vår regering har börjat vackla och öppna för en lagändring till följd av pressen utifrån. Den här ängsligheten genomsyrar hela landet. Rädslan över att trampa någon på tårna, att inte vara alla till lags.
Högst troligt är det vår NATO-ansökan (som Turkiet tidigare blockerat) som ligger till grund för att regeringen nu överväger att förbjuda Koranbränningar. Det är också högst sannolikt att man lär peka på rikets säkerhet som en bakomliggande orsak. Vi står nu inför ett avgörande vägval.
Antingen står vi rakryggade och försvarar vår grundlagsskyddade yttrandefrihet oavsett hot utifrån och visar att vi är stolta över våra demokratiska värderingar eller så låter vi den lättkränkta intoleransen vinna. Det sistnämnda vore en indikation på att vi är villiga att överge våra lagar och principer om vi blir pressade
Är det verkligen så vi vill bli uppfattade?
Galenskapen kring vår NATO-ansökan har skapat en form av kollektiv statlig hysteri. Jag hoppas innerligt att man förstår värdet av att försvara vår yttrandefrihet givet det geopolitiska läget.
Johnny Johansson
Vänersborg