Medicinska sekreterare har i alla tider varit sjukvården behjälpliga. Vi är navet som övriga administratörer och sjukvårdspersonal rör sig runt, och vänder sig till med alla möjliga och omöjliga ärenden. Vi är även allt som oftast patientens första kontakt med sjukvården.
Men vi är också den stora osynliga arbetsgruppen. Allt det där som ”bara löser sig”, det finns människor bakom de lösningarna, och vi sitter bara ett par dörrar bort. Sekreterare, läkare och vårdpersonal har dock ett väldigt gott samarbete och vi arbetar alla med fokus på patienten. Nu blåser förändringens vindar vad gäller administration och dokumentation i vården.
Den stora förändringen som just nu håller på att ske är den fantastiska tekniken med taligenkänning, vilket innebär att doktorn pratar direkt in i patientens journal och datorn skriver själv det som vi sekreterare tidigare suttit och skrivit utifrån doktorns diktat. Det positiva med detta är att allting blir dokumenterat direkt, men här finns negativa aspekter.
En risk med taligenkänningen är att den kontroll vi alltid har haft går förlorat, exempelvis, för det mesta, ett korrekt bruk av det svenska språket. Vi har gått en gedigen utbildning där vi bland annat fått lära oss hur viktigt det är att skriva efter svenska skrivregler i patientjournaler. För oss känns det lite grand som att den där uppgiftsväxlingen, att avlasta vårdpersonalen med administrativa uppgifter, har gått lite grann åt fel håll här.
Mitt i denna förändring amputeras hela sekreterarkåren. Vi skärs av från övriga kliniker och samhörigheten som byggts upp genom åren med hjälp av samarbete inom sektionen och sektioner emellan betyder ingenting längre.
Vi får höra att ”vi måste se helheten och inte enheten”, men det är precis det vi gör. Vi ser helheten, sekreterare, läkare, sköterska, patient. Vi ser också helheten genom att arbeta över gränserna och hjälps åt mellan sektionerna. För oss är det som helheten. Alltid med patient i fokus.
Nu måste vi anpassa oss till att helheten är hela sekreterarkåren, vare sig du jobbar på specialistmedicin, ortopeden eller på ögonkliniken. Tanken är väl kanske god, men ändå på något sätt helt absurd. Precis som sköterskor och läkare, så blir man specialiserad i sitt område. Det är inte bara att hoppa in och arbeta för vem som helst. Inte ber man en golvläggare gå in och byta ett tak.
Inte heller ska vi finnas här för patienter och övrig personal i samma utsträckning som vi alltid varit. Vi har med våra individuella arbetstider lyckats täcka nästan halva dygnet och varit kontaktbara för både patienter och personal. Nu ska vi alla arbeta samma tider, där vi ska starta dagen senare än vi gör idag vilket inte bara får konsekvenser för patienten utan kommer även att innebära en kostnad för sjukhuset. Dagliga schemaändringar behöver också göras regelbundet vilket är av vikt att göra direkt när dagen börjar.
Det fyrkantiga tänket har tagit över det sunda förnuftet. Nej, en medicinsk sekreterare är idag helt livegen. Vi som alltid haft en mycket stark yrkesstolthet och i alla tider har varit väldigt självgående, näst intill alltid tillgängliga och gladeligen alltid behjälpliga för såväl personal som patienter, har nu blivit berövade vår arbetsglädje.
Medicinska sekreterare, specialistmedicinkliniken, NU-sjukvården