Mobbning finns i hela vårt samhälle, i skolan, på arbetsplatsen, inom vården, inom administrationer, i ditt politiska parti, i din religiösa församling. Mobbning handlar i många fall om att skaffa sig makt och status. Studier visar att mobbare vanligen har gott självförtroende och begränsad empati. För att uppnå sitt mål behöver mobbarna den tysta massan till hjälp, som höjer mobbarens status genom att avstå från att ingripa.
För att stävja mobbning är det nödvändigt att ingripa mot dem som mobbar. Som ett led i förebyggande arbete är det också önskvärt att få följeslagarna eller betraktarna att reagera och agera, det vill säga sänka toleransen för mobbning. Var är alla ni som kan göra skillnad, ni som har civilkurage eller en ställning som borde förpliktiga? Finns det någon som vill diskutera detta ämne eller ska det sopas under mattan och gömmas undan? Är du den tysta massan?
Alla ni som drabbats, fatta pennan och skriv vad för erfarenheter ni har som utsatt, vilket stöd har ni/ert barn fått och vad skulle ha hjälpt er situation? Du som mobbar är också välkommen att skriva, eller är det för jobbigt för dig? Hur hanterar ni läkare en som är mobbad? Vad gör företagshälsovården? Vad gör din fackförening? Vad gör arbetsmiljöverket? Och vad gör din HR-avdelning? 10 000 - 30 000 långtidssjukskrivningar anses bero på mobbning i arbetet. Diskrimineringslagen i skolan, som även innefattar mobbning, gäller inte i arbetslivet.
Om någon arbetstagare trakasseras av andra skäl än etnisk bakgrund, kön, trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder, så finns det ingen ombudsman som den drabbade kan vända sig till för att driva en skadeståndsprocess. Detta innebär i praktiken att offret självt måste stå för rättegångskostnaderna vid en eventuell förlust. Därmed är det nästan omöjligt för den som mobbas i arbetslivet att få upprättelse om trakasserierna inte faller under diskriminering. Många drabbade blir istället sjukskrivna och förtidspensionerade.
Reino Jarlmo