Är Sverige verkligen en demokrati? Frågan kan tyckas omotiverad men det finns skäl att ställa den. Att ifrågasätta och formulera kritiska frågor är ett ansvar som varje medborgare har. I ett levande folkstyre är folket urkraften som driver på samhällsutvecklingen och för det krävs det en demokratiskt skolad och samhällsengagerad befolkning. Finns det en sådan folkrörelse? Svaret är nej. För det andra, i en välfungerande demokrati leder fördelningen av det samlade producerade värdet/BNP till ökad jämlikhet. Har vi en sådan utveckling? Nej, löneandelen i förhållande till vinstandelen är tillbaka på samma låga nivå som för hundra år sedan och ojämlikheten har skenat.
För det tredje, har vi folkvalda som representerar folkets och arbetskraftens intresse av standardförbättringar och en fungerande välfärd? Nej tvärtom då skolan, vården och omsorgen sedan tre decennier präglats av nedskärningar; utarmning är ett relevant ord. För det fjärde, har vi folkvalda som ärligt beskriver valet av reformer liksom konsekvenserna av dessa? Återigen nej då flertalet folkvalda har misstolkat ordet retorik vilket betyder att argumentera på ett trovärdigt sätt. Många har börjat karriären i politiska ungdomsförbund där de lärt sig att alla medel är tillåtna för att värva medlemmar och vinna röster i val. De har i årtionden övat på att använda omskrivningar och förskönande ord. När de befinner sig på toppen i karriären kan de presentera lögner på ett avspänt sätt genom att le och se glada ut, medietränade som de är.
En vanligt förekommande eufemism är ”besparingar”. Den används vanligtvis när en verksamhets kostnader överstiger budgeten men man kan inte spara minusposter. Nedskärning är det rätta med negativt klingande ordet. När regeringen presenterar nedskärningar som satsningar ljuger man. Vid presentationen av senaste budgeten gällde det välfärdssektorn. Sveriges kommuner och regioner har beräknat hur stort tillskott som behövs för att behålla nuvarande kvalitet 28 miljarder och regeringen ”satsar” 16 med upplysningen: ”Vi förstärker välfärden.”.
Folkvalda som är ärliga med vilkas intressen de tjänar ljuger inte, helt enkelt för att de inte behöver. För att lögnerna ska kunna genomskådas krävs ett visst samhällsintresse och engagemang och i de breda folklagren finns inget sådant, särskilt inte bland de som är i störst behov av en fördelningspolitik värd namnet. Med nyliberalismen fick vi ett samhälle i upplösning.
Sören Lindmark
Trollhättan