De få som plågade sig igenom partiledardebatten i riksdagen har nog vid det här laget mist sin tilltro till det demokratiska systemet som en kraft för reell förändring. Det handlar mest om att positionera sig och skylla på andra sidan. Det märks främst i oförmågan att ha en ärlig diskussion om vad som egentligen hände i valet 2022. Att högerregeringen skulle svika många av de vidlyftiga vallöftena kunde man räkna ut med foten, de var helt enkelt helt orealistiska. Valrörelsen präglades dock av utfästelser baserade på fantasier från alla sidor och partier. Det blev en kapplöpning av falskheter.
En sida höjde buden, den andra behövde hänga på. Ett nyktert ställningstagande och yttranden om löftenas bristande verklighetsförankring hade varit att se fram emot ett säkert nederlag. Den nivån befinner sig faktiskt vi väljare oss på. Vi vägrar se verkligheten, vi säger oss önska politiker som talar sanning, men en politiker som gör det straffas och utsätts för hån. Som exempel kan nämnas Johan Pehrsons bevingade "Så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, sen säger man en annan sak efter valet", i ett försök att förklara sina kompromisser med SD.
För detta fick han utstå spott och spe från oppositionen. Det är ju bara det att uttalandet är helt sant. Så har det alltid fungerat. Så gör alla partier. Min uppmaning är att vi väljare verkligen ska ta oss i kragen, belöna politiker som faktiskt talar sanning och stakar ut en rimlig väg. (Inte Johan Pehrson nödvändigtvis, han är lika illa som de andra, men där fick han till det). Den barnsliga nivå där valet framstår som en auktion är inte värdigt en demokrati. Ska vi hålla på på det sättet kan vi istället börja snickra på ett annat system.
Demokrat