Under min självvalt korta deltidsanställning som politisk sekreterare för V i Trollhättan (2016 – 2017) blev jag kontaktad av en student från Högskolan Väst. Personen skulle skriva en uppsats i ämnet statsvetenskap. Undersökningen skulle handla om relationen mellan politikens ekonomiska förutsättningar och dess samhällsutvecklande ambitioner. Studenten ville komma i kontakt med folkvalda högt upp i den politiska organisationen. Då de politiska sekreterarna deltog i kommunstyrelsens (KS) möten blev det naturligt att presentera personen i det sammanhanget. Forskningsfrågan löd: Styr politiken ekonomin eller ekonomin politiken? Paul Åkerlund (S), KS ordförande, svarade spontant: ”Det undrar vi också?”
Nyliberalismens genombrott för cirka trettio år sedan baserades på uppfattningen att marknaderna fungerar bäst utan statens inblandning och därför behövs inga regelverk; enskilda kapitalägarens drivkraft att åstadkomma vinstmaximering är i sig reglerande och skapar en balans mellan tillgång och efterfrågan. Idag har vi facit: skenande inkomst- och förmögenhetsklyftor och kraftigt försvagad social tillit. Den globala kapitalismen har gjort demokratin alltmer frånvarande och idag är endast 13 procent av världens länder formellt fullvärdiga demokratier.
Konsumtionssamhället har urartat och den dominerande framtidsdrömmen bland unga är att tjäna pengar; att påverka samhället för vårt gemensamma bästa finns inte på kartan. Självupptagenheten leder till en chockerande empatilöshet särskilt bland de skolelever som drabbas värst av sociala och ekonomiska konsekvenser. Riksbankens räntehöjningar ska få ner inflationen genom kraftigt dämpad tillväxt; en samhällsplanering som leder till konkurser, ökad arbetslöshet och drastiskt ökade boendekostnader.
Detta är en planerad förstärkning av ojämlikheten och de folkvalda har bara att titta på; eftersom konsumtionen ska ner så ska köpkraften ner och då tillåts inga kompenserande reformer riktade mot de som drabbas värst. Sådan är den avreglerade kapitalismen. Ekonomer har konstaterat att vinstjakten drev fram inflationen. Åkerlund och andra folkvalda behöver inte fundera över vad eller vilka som styr samhällsutvecklingen. Med ekonomiprofessor Noreena Hertz ord från boken Det tysta övertagandet, den globala kapitalismen och demokratins död (2004): ”om man reducerar staten till ett minimum och sätter företagen i högsätet, så äventyrar staten sin egen legitimitet”.
Sören Lindmark
Trollhättan