Vänersborgs IF har nu placerat sig sist i tabellen i division 1 och anfallaren frågar sig i tidningen vad det är som saknas.
Jag ska härmed ge min syn på vad som saknas.
Som gammal trogen VIF:are är det numer sorg man känner när man tänker på Vänersborgs mest anrika klubb. En klubb som när man gick upp i division 1 gjorde detta med en stor del egna spelare med hjärta för VIF och så har det varit i alla år, den rödblåa föreningen i Vänersborg var något vackert, något man brann för. Man är uppväxt i staden och i de rödblåa färgerna.
Spelarflykten från VIF på senare år kan därför inte annat än att beskrivas som ett misslyckande för VIF, profilstarka spelare med rödblått hjärta har flyttat till andra klubbar. Spelare uppväxta på Boteredsvallen respektive Vänersvallen med en gemensan strävan att representera VIF på bästa sätt, för att citera den gamla VIF-dängan - "Tillsammans är vi alla starka, våra hjärtan slår för samma sak, för vi är från Vänersborg"
Detta citat var något som genomsyrade hela föreningen, en gemenskap, det var något fint att representera just VIF.
Jag önskar att VIF återupprättar sin heder, sin stolthet som klubb och slutar vara toppstyrt. Att spela i division 1 kräver sina uppoffringar men sett till hur många spelare som är kvar idag sen man gick upp till division 1 antyder att något inte står rätt till i föreningen. Tillbaka med hjärtat och gemenskapen. Tillbaka till traditionen. För det är det som saknas just nu.
Ingen är större än klubben