Entusiasmen för EU bland svenskarna är stabil. Enligt SOM-institutets data är 69 procent av svenskarna idag för medlemskapet, blott 11 procent är emot.
Samtidigt har andelen svenskar som arbetar i EU:s institutioner undan för undan minskat. Idag arbetar ungefär 500 svenskar i den mäktiga EU-kommissionen och ungefär lika många i andra EU-institutioner som till exempel Europaparlamentet, Rådet och EU-domstolen. Hade antalet anställda svenskar i EU återspeglat vår relativa folkmängd i unionen hade andelen varit 2,7 procent av arbetsstyrkan. I verkligheten är den 0,85.
Tidningen Politico rapporterade i augusti kring svenskbristen. EU-kommissionens Stockholmskontor ägnade i september ett webinarium åt fenomenet och Sveriges EU-minister Jessika Roswall (M) fick komma till tals i DN.
Eftersom vi är ett land med liten befolkning blir få svenskar i EU-förvaltningen ett problem när ett svenskt perspektiv på unionens lagstiftning blir frånvarande och gör det svårare för oss att hävda våra intressen. Se bara på EU:s ointresse för till exempel skogsnäringens och renskötselns behov.
Sverige har tidigare utövat påtryckningar på EU-kommissionen att antingen ändra på antagningsreglerna för det omfattande prov alla EU-tjänstemän måste klara, eller att börja kvotera in svenskar. Kommissionen har ställt sig kallsinnig till kraven, men har i alla fall lovat att se över de långa handläggningstiderna för inträdesprovet, Epso-testet.
Vid inträdet i unionen 1995 tilldelades Sverige ett antal EU-tjänster, beräknat efter relativ befolkningsmängd. Den mångårige EU-korrespondenten för SVT och SvD Rolf Gustafsson skrev ett insiktsfullt kapitel om detta i den av Statskontoret 2015 utgivna publikationen ”Statsförvaltningen efter 20 år i EU”. Gustafsson konstaterade att i takt med att de 1995 inkvoterade svenskarna går i pension, ansluter allt färre unga svenskar. Författarens krassa förklaring är att ett uppdrag i EU:s institutioner inte anses som meriterande för en karriär inom svensk förvaltning. En nyutexaminerad jurist som tar ett vikariat som kommunjurist i Norrlands inland får såklart tillgodogöra sig tjänstgöringen som en kvalificerad merit. Samtidigt anses tjänstgöring vid EU:s domstol i Luxemburg här hemma bara som ett slöseri med tid och en lucka i CV:t.
Det kräver månader av hårt förberedande råplugg
En viktig faktor till att ett jobb i EU är populärt i de forna öststaterna är det höga löneläget, ingångslönerna ligger runt 50 000 kronor i månaden. För en rumän, polack eller kroat är det en furstlig summa. För en svensk byråkrat kanske inte riktigt vad som kan erbjudas här hemma. Vilket delvis är självförvållat, eftersom Sverige inför utvidgningen 2004 låg på hårt för att begränsa förmåner och tillägg för EU:s tjänstemän.
Men elefanten i rummet är trots allt inträdesprovet, Epso-testet. Det är svårt. För att inte säga mycket svårt. Det kräver månader av hårt förberedande råplugg och i princip ingen klarar det första gången. Jämfört med Epso är vårt högskoleprov ungefär som ett gammaldags skolmognadstest.
De svenska kraven på kvotering istället för prov handlar alltså i grund och botten om att inträdesprovet är för svårt för en befolkning som fått sin inställning till kunskap och studier från dagis, fritis och skolis.
