“Det finns en regel som säger att man inte ska göra så. Men jag gjorde det ändå.” Så tänkte Stockton Rush, vd för OceanGate. Rush tyckte också om att citera den amerikanske generalen Douglas MacArthur, som hävdade att ”du blir ihågkommen för reglerna du bryter mot”. Rush ville bli som Captain Kirk i Star Trek, sa han. Hänsynslösheten blåstes upp stort i media. Särskilt i efterdyningarna av att undervattensfarkosten Titan gick under i juni och alla ombord, inklusive Rush själv, dog – ironiskt nog under en utflykt för att se vraket av Titanic.
Han hade upprepade gånger fått höra av experter inom det lilla fältet av djuphavsfarkoster, såväl som av tidigare anställda, att Titans design var farlig och att materialen den byggts av var oprövade. Rush var en man som struntade i konventionen, som trodde att regelverk var för andra och att säkerhet var för fegisar. Han var övertygad om att ensamvargar som han, som njuter av att bryta mot regler och stifta sina egna lagar allt eftersom, är de verkliga innovatörerna. Regleringar var i hans ögon onödiga skyddsräcken som dödar tekniska framsteg.
Särskilt med tanke på vad vi nu känner till om Titan och dess passagerares öde, är det lätt att avfärda Rush som en extremist. Men det var han inte. Uppfattningen att innovation kräver förstörelse är vanligt förekommande bland tekniksnubbar i dag. Uppfattningen i Silicon Valley är att regler är till för att brytas. Investerarna tror inte att värde skapas av konkreta förbättringar, utan av innovatörer med uppseendeväckande påståenden om avgörande nyheter som kommer att förändra spelplanen helt. För att vara banbrytande, för att vara värda investeringar, förväntas uppfinnar-entreprenörer vara bildstormare, ikonoklaster – och i detta sammanhang, i synnerhet, är det värt att komma ihåg den termens ursprung. De ursprungliga bildstormarna var, bokstavligen, omstörtare. De krossade ikonerna som symboliserade den bysantinska ortodoxa kyrkans auktoritet – de krossade det korrekta sättet att göra saker. Det är också så dagens tekniska omstörtare ser sig själva. Ur deras synvinkel är konventioner till för förlorare. Förändring sker genom att bryta med det förflutna, inte bygga vidare på det, och det är upp till självständiga individer att få det att hända.
Titan är långt ifrån det enda exemplet (även om det kan vara det dödligaste) på omstörtning som gått fel. Elizabeth Holmes och Theranos fall är ett annat lärorikt exempel. Musks förstörelse av Twitter kan vara ännu ett, nu pågående. Det är värt att fråga var denna vördnad av omstörtaren kommer ifrån, och varför den verkar vara så förförisk. Omstörtande, visar det sig, är inte så nytt som dess förkämpar föreställer sig. De kanske inte ser sig själva som nyviktorianer, som spelar innovationsspelet enligt en regelbok från 1800-talet, men deras besatthet av omstörtande visar att det är precis vad dagens uppfinnar-entreprenörer är. Denna idé om hur uppfinningar fungerar och vilka uppfinnare är har viktorianska rötter. Berättelser om heroiska uppfinnare som förändrar världen genom sin målmedvetna strävan sammanfaller med uppkomsten, under artonhundratalet, av ett nytt sätt att tänka om framtiden och hur man tar sig dit. Det var ett sätt att tänka på framtiden som lade dess öde i händerna på den mäktige – och nästan undantagslöst manlige – självständige uppfinnaren.
Återigen visar historien att uppfinning oftare är frukten av gemensamma ansträngningar
Exemplen med Thomas Edison och Nikola Tesla är lärorika i detta avseende. Var och en på sitt sätt förblir de uppfinningsikoner, och båda odlade omsorgsfullt en offentlig bild som betonade deras egen särart. Edison tryckte på sin bakgrund som en självlärd man, vars kunskap om elektrisk teknik byggde på hans praktiska erfarenhet som telegrafist. Han sålde in sig till investerare och till offentligheten som en man som hade tagit sig upp till höjderna helt och hållet genom sin egen målmedvetenhet, beslutsamhet och rent jävlar anamma. Medan Edison erbjöd en bild av uppfinnaren som amerikansk hjälte, främjade Tesla en bild av sig själv som den exotiske utbölingen. Han var ensamvargen, enstöringen som levde i sitt eget huvud och uppfann för kärleken till att uppfinna. Det var hans speciella förhållande till elektricitet (ett ”stormens barn” som han beskrev sig själv i sin självbiografi) som gav honom en unik inblick i dess egenskaper och potential som andra helt enkelt inte kunde dela. Hans väg var den enda till den elektriska framtiden.
Dessa kontrasterande bilder lever kvar än i dag. Edison förblir en amerikansk ikon, men bilden av Tesla som det bortglömda geniet som uppfann den moderna världen är den mer förföriska nu. Han har figurerat i filmer och i ett avsnitt av Doctor Who. Han nämns ofta i den amerikanska komediserien Big Bang Theory. Jag skymtade till och med en affisch av honom på en uppfinnares vägg i Disneys tecknade serie Gravity Falls. Den moderna myten framställer honom som Edisons rival (vilket han i verkligheten inte var, åtminstone inte i Edisons ögon) och det görs stor sak av skillnaden mellan den högtflygande Tesla och den gnidne, pengakåte Edison. Tesla uppfann för uppfinnandets skull medan Edison längtade efter berömmelse och rikedom. De är kontrasterande bilder som avslöjar mer om samtida obehag inför förhållandet mellan uppfinningarna och kapitalet än om den historiska verkligheten. Det borde inte vara någon överraskning att Tesla, snarare än Edison, är favorithjälten i Silicon Valley. Han erbjuder tekniksnubbar en bild av omstörtaren som bättre matchar hur de vill föreställa sig själva.
Rushs kommentar om Star Treks kapten Kirk är också avslöjande. Det är en påminnelse om att skönlitteratur hade och har en kraftfull roll att spela i främjandet av omstörtande. Kirk löste den förment olösliga Kobayashi Maru-gåtan helt enkelt genom att bryta och ändra reglerna. I sin vetenskapliga roman
A Journey in Other Worlds från 1894 fick John Jacob Astor sin hjälte att bokstavligen ändra jordens axel för att skapa ett bättre klimat – den ultimata omstörtningsfaktorn. Dessa sagor avslöjar två nyckelaspekter av myten om omstörtning.
För det första att denna omstörtning ses som det enda sättet att framgångsrikt förnya sig. Vad historien faktiskt visar är dock att stegvis utveckling ofta är mer tillförlitlig – att bygga på det vi vet snarare än att kasta bort det.
För det andra, att uppfinning ses som en fråga för kraftfulla, självständiga bildstormare. Återigen visar historien att uppfinning oftare är frukten av gemensamma ansträngningar. Det är arméer av experters arbete som verkligen förändrar saker och ting, inte ensamvargarnas upptåg.
Iwan Rhys Morus är professor i historia vid Aberystwyths universitet och författare till boken “How the Victorians took us to the Moon – The story of the nineteenth century innovators who forged the future” (Icon Books 2022).
Översättning: Matilda Molander och Eric Luth
