En redan hopplös situation kan precis ha blivit ännu mörkare, rörigare och otryggare. Häromdagen omkom Irans president Ebrahim Raisi, utrikesminister Hossein Amir-Abdollahian, och flera andra högt uppsatta regeringstjänstemän i en helikopterolycka. Vad som orsakade händelsen är oklart. Enligt uppgift var det dåligt väder och en undermålig sikt i det bergiga området vid gränsen till Azerbajdzjan där de färdades. Att det var vädret som ledde till presidenten och de övrigas död är en rimlig förklaring.
Samtidigt har det i nyhetsmedia spekulerats om att en intern maktkamp inom den religiösa och politiska eliten i Iran kan ha legat bakom. Raisi var sedan en tid påtalad som en av de starkaste kandidaterna att efterträda den sjuklige 85-årige Ayatollah Ali Khamenei som Irans högsta ledare. En position som samtidigt flera andra, inte minst den nuvarande Ayatollans som Mojtaba Khamenei, också sägs vara ute efter.
Det har också nämnts att det skulle kunna vara Israel som är ansvarigt. Det finns bevis för att Israel arrangerat flera attacker mot iranska politiker och andra tunga företrädare. Länderna befinner sig i en bråddjup konflikt sedan länge och Iran har i decennier givit stöd militanta grupper i Libanon, Syrien, Irak, Jemen och Palestina vilket eskalerat konflikten i Mellanöstern. För en tid sedan uttalde sig också president Raisi och sa att “Sionistregimen i Israel har utövat förtryck mot det palestinska folket i 75 år”.
Exakt varför helikoptern störtade kommer vi kanske aldrig få veta. Men ett faktum är, att oavsett om Raisis död var en olycka eller ett mord så kastar den Iran och hela regionen ut i en än mer instabil situation med oklar utgång.
Raisi var en hårdför ledare, en fundamentalistisk tyrann. Han har anklagats för att vara involverad i massavrättningarna av politiska fångar i Iran sommaren 1988 och för att ha deltagit i den ”dödskommitté” som skickade politiska fångar från Evin- och Gohardastfängelserna utanför Teheran i döden, utan rättegång eller dom. Under de senaste årens folkliga protester mot kraven på att kvinnor ska bära slöja har Raimi svarat med att skärpa de fundamentalistiska regelverken ytterligare. Att iranier på sina håll, både inom landet och i exil, firade presidentens död var därför förståeligt. Men det finns inte mycket som tyder på att regimen kommer att förändras i en positiv riktning eller att den döde kommer att ersättas av en mer reformvänlig president.
Iran är visserligen på papperet en demokrati där det förekommer val, men i praktiken en religiös diktatur där det styrande ledarskapet har makten över vem som tar över efter Raisi. Ledarskapet kommer nu att göra allt för att ytterligare koppla greppet om såväl sin egen befolkning som om den antivästliga allians landet bildat tillsammans med Ryssland och Kina. Eventuella protester mot den fundamentalistiska regimen riskerar att mötas ännu hårdare än tidigare, till följd av den uppkomna situationen och instabiliteten som den orsakat.
Redan i juni hålls det val där Ebrahim Raisis efterträdare ska utses. Resultatet kommer att ha effekt både för Iran, Mellanöstern och i omvärlden. I värsta fall ökar turbulensen och riskerna för kaos ytterligare i en redan hårt utsatt del av världen.
