När FN:s första miljökonferens invigdes i Stockholm i juni 1972 pekade såväl statsminister Olof Palme (S) som Indiens premiärminister Indira Gandhi på kopplingen mellan fattigdom och miljöproblem. Fattigdom, sjukdomar och föroreningar är, som Gandhi uttryckte det, delar av samma onda cirkel, och att försöka hantera dem en och en är fel perspektiv.
Precis 50 år senare invigs Stockholm+50, som högtidlighåller Stockholmskonferensen och under FN-flagg samlar en lång rad länder, företag och ideella organisationer för att diskutera miljö- och klimatfrågor. Temat liknar det som diskuterades 1972: "en frisk planet för allas välstånd”. Tanken är fortfarande god. Gandhi hade rätt i att problemen är sammanlänkade. När länder blir rikare bryr de sig i regel mer om miljöproblem. Människor vill gärna ha frisk luft, rent vatten, välmående skogar, men först och främst prioriterar de sin överlevnad. Att minska fattigdomen är att hjälpa miljön.
När det kommer till den globala uppvärmningen är dock sambandet inte lika enkelt. Tvärtom finns exempel både på hur ökat välstånd lett till högre utsläpp och till utplanande eller minskade sådana.
Att förstå anledningen till detta är också en nyckel till klimatfrågan på global nivå. De mer radikala delarna av klimatrörelsen har i stigande grad krävt en omläggning av västländernas konsumtionsbaserade livsstilar och ett stopp för den ständiga jakten på ekonomisk tillväxt.
Det är ett grundläggande feltänk som – i likhet med klimataktivisterna som blockerar motorvägar eller smetar gräddtårta på Mona Lisa – hotar klimatomställningens legitimitet. En värld av nolltillväxt är en värld som ständigt krigar eller förhandlar om att omfördela resurser, och där de fattiga konsekvent drar nitlotten. Något engagemang för investeringar i klimatomställningen lär bli svårt att hitta i en sådan tillvaro: se bara hur både folk och regeringar reagerat på de stigande energipriserna i spåren av Rysslands agerande.
Att ett land är rikt är ingen garanti för att det också är klimatvänligt, men det är bara rika länder som på allvar lyckats trycka ner utsläppen och frikoppla dem från den ekonomiska tillväxten. Ambitionen om hejdade klimatförändringar är i grunden, precis som andra miljöproblem, tätt förknippat med löftet om ökat välstånd. En alltmer aggressiv klimatrörelse borde lyssna på Palme och Gandhi och sluta attackera den ekonomiska tillväxten i sig.
