På söndag kommer en ny kull småbarnsföräldrar väljas in i Europaparlamentet. Bland de som toppar listorna finns Beatrice Timgren (SD), Sofie Eriksson (S) och Arba Kokalari (M).
Arba Kokalari har suttit som ledamot i Europaparlamentet även den nuvarande mandatperioden. Vid sidan av sina uppdrag är hon en av en handfull EU-ledamöter i familjebildande ålder som kämpat för att lyfta frågan om hur uppdraget ska kunna kombineras med föräldraskap. Enligt EU:s gemensamma familjepolitik ska båda vårdnadshavarna till ett barn ha rätt till minst fyra månaders föräldraledighet var – oavsett kön. Så ser dock inte verkligheten ut för de politiker som väljs in i parlamentet.
De EU-parlamentariker som blir mammor under en mandatperiod får vara lediga tillsammans med sitt barn under sex månader. De män som blir pappor får inte ta ledigt alls. Dessutom måste de fatta avgörande beslut tillsammans med sin partner: Ska hon föda i parets hemland, eller i Bryssel? Ska hon bo på samma plats som pappan, eller som sina anhöriga? Beslutet är avgörande för hur närvarande pappan kommer att kunna vara under barnets första tid i livet.
En av de svenska parlamentariker som blev pappa nyligen är Jakop Dalunde (MP). Både han och Arba Kokalari beskriver situationen som ett demokratiproblem. Nyblivna mammor får ingen ersättare under de månader de är hemma med sitt barn. De får inte delta i voteringar. Inte sitta i förhandlingar. Papporna måste – tvärtemot EU:s resolution – välja om de vill varafrånvarande fäder eller frånvarande politiker. Partigruppen blir alltså av med ett mandat. Väljarna förlorar en politiker de röstat fram för att företräda sitt lands intressen.
Jakop Dalunde berättar också om en situation där en parlamentariker från ett annat EU-land, av familjelogistiska skäl, tog med sig sitt spädbarn till en votering. Men kvinnan stoppades av vakter, varpå det uppstod en lång konfrontation. Det är inte oväntat, men ovärdigt.
I dag är den absoluta majoriteten av EU-parlamentarikerna män som är 50 år eller äldre. Många länder har inga parlamentariker alls som befinner sig i familjebildande ålder. Givetvis finns det äldre ledamöter som brinner för jämställdhetsfrågor, men uppenbarligen har dessa inte engagerat sig tillräckligt mycket för att situationen ska förbättras.
För att EU:s jämställdhetshyckleri ska få ett slut behövs det både fler ledamöter i familjebildande ålder och samtidigt ett folkligt stöd för en förändring. I slutänden handlar det som sagt inte om enskilda politikers privatliv, utan om att medborgarna ska få den representation de har rätt till. Det kan vara värt att tänka på under promenaden till valurnan.
