KRÖNIKA ∎ Historiskt sett har akademin stått för professionella insikter, kollegialitet och akademisk frihet. I denna modell låg ett tungt ansvar hos ämnesexperterna – adjunkter, lektorer, docenter och professorer. Deras kompetens formade och styrde forskningens riktning, undervisningsmetoder och kvalitetsnormer. Detta innebar att ämnesexperterna hade en central roll vad gäller lärosätets kärnverksamhet: utbildning och forskning. Andra yrkesgrupper, som administratörer, bibliotekarier och teknisk personal, kompletterade denna modell med sina expertkunskaper. Ett ömsesidigt beroende och samarbete mellan dessa yrkesgrupper var nyckeln till högkvalitativ forskning och utbildning.
Men det finns tecken på att akademins modell håller på att förändras och att kärnuppgifterna i stället styrs av administrativa processer och byråkratiska procedurer. En sådan förändring påverkar professionerna och omformar yrkesgruppernas ansvar, oavsett om det är akademin eller andra organisationer som byggts upp av professionstanken. Men låt mig ta ett exempel från universitetsvärlden, eftersom det är en kontext jag är bekant med: från att som ämnesexpert ansvara för forskningens inriktning och kvalitet samt utarbeta program, kurser och utveckla undervisningsformer, åläggs de ämnesansvariga i allt högre grad ett ansvar för uppgifter som ligger utanför deras kompetensområde. Den administrativa bördan, som uppstår både utifrån och inifrån organisationen, växer ständigt och det blir mindre tid för det som professionen faktiskt ska vara experter på. Det påverkar givetvis kvaliteten på både forskning och utbildning! Låt mig dra parallellen till en organisation byggd på professionstanke, som vi alla känner till: sjukvården. Vem av er skulle känna sig trygg med att opereras av en kirurg som arbetar mer med administration än kirurgi?
Men nu tillbaka till akademin och ytterligare oroande förändringar. Verksamheten styrs allt oftare av principer som liknar företagsvärlden. Kvantitativa mätningar, nyckeltal och resultatbaserad finansiering är styrande principer. Akademisk kvalitet mäts oftare i antal publiceringar och i tidskrifter med en särskild ranking, inte baserat på vad artikeln handlar om eller vilket bidrag som finns. Detta kan hota akademisk frihet och begränsa kritiskt tänkande.
Ökad styrning och kontroll kan hindra forskare och lärare från att bedriva oberoende och nyskapande forskning. Om kvantitativa mål blir viktigare kan viktiga frågor som inte genererar mätbara resultat försummas. Denna förändring kan underminera akademins trovärdighet och anseende. En annan risk är att forskning och undervisning reduceras till mätbara prestationer i produktionsprocessens Excel-ark.
Jag fruktar att dessa förändringar kan innebära att akademin som central kunskapskälla i samhället försvinner och att vinstdrivande företag tar akademins plats. Detta kan resultera i högre utbildningskostnader och begränsad tillgång till viktig forskning. Det skulle kunna påverka den offentliga debatten och samhällets förmåga att fatta välgrundade beslut baserade på vetenskaplig expertis.
Jag vill absolut inte att Sveriges lärosäten blir ett B-lag när det gäller att skapa kunskap och blir medelmåttor utan möjlighet att göra skillnad. Genom att värna om akademisk professionsstyrning och att göra rätt saker kan vi säkerställa att våra lärosäten fortsätter att vara en kraft som formar kunskap, samhällsdebatt och hållbar utveckling. Det är vår gemensamma uppgift att se till att akademin förblir en central kunskapspelare i vår samhällsstruktur och en garant för högkvalitativ forskning och utbildning.
Malin Sundström är professor i företagsekonomi inriktning arbetsintegrerat lärande vid Högskolan Väst
