I mitten av oktober hade Ungsvenskarna, Sverigedemokraternas ungdomsorganisation, förbundskonvent i Linköping. Förbundskonventet ger ”Ungsvenskarnas medlemmar en möjlighet att påverka förbundets framtida politik” enligt ett inlägg på Instagram. Men förutom några ytterligare inlägg och någon enstaka tweet om att en ny nationell talesperson utsetts är det svårt att veta vad som hände under helgen.
Det är synd, för Ungsvenskarnas maktskifte förtjänar en alldeles särskilt uppmärksamhet.
Ungsvenskarna (US) påstår inte alltid rakt ut att de är ett ungdomsförbund. På deras hemsida är det tydligt att man blir medlem genom att gå med i Sverigedemokraterna, varefter man kan mejla Ungsvenskarna för att få ett medlemskap. Vad man blir medlem i framgår dock inte – Ungsvenskarna finns inte registrerad som ideell förening, av deras integritetspolicy framgår att de personuppgifter hemsidan samlar in hanteras av SD och inget ungdomsförbund kopplat till moderpartiet verkar ha fått organisationsstöd sedan 2016.
Troligare är dock att Sverigedemokraterna inte vill ha något politiskt ungdomsförbund i den bemärkelse vi känner det.
Där de andra ungdomsförbunden har en förbundsordförande (eller språkrör) och styrelse, har Ungsvenskarna en nationell talesperson och en arbetsgrupp. Där de andra ungdomsförbunden har idé- eller handlingsprogram, har US en samling tillrättalagda åsikter som går väl i linje med SD:s politik. Där andra ungdomsförbund har stadgar som förklarar deras demokratiska uppbyggnad och processer, har Ungsvenskarna ingenting. I alla fall inte offentligt tillgängligt.
Det kan såklart vara så att Ungsvenskarna har valt att hålla sina åsikter och stadgar hemliga och tycker att det är bekvämt att förlita viktiga beslut på mer erfarna personer i moderpartiet. Troligare är dock att Sverigedemokraterna inte vill ha något politiskt ungdomsförbund i den bemärkelse vi känner det.
För att förstå varför får vi gå tillbaka till 2015. Ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand (numera partiledare för Alternativ för Sverige) uteslöts då ur partiet för att han drivit en alltför nationalistisk politik, inte delade partiets värdegrund och haft samröre med extremister. På kongressen samma år förlorade den av partiet förordade Tobias Andersson ordförandevalet mot Jessica Ohlson, och partiet valde att bryta med ungdomsförbundet.
Jimmie Åkesson förklarade att SD inte ville ha ett bråkigt och oppositionellt ungdomsförbund utan en konstruktiv samarbetspartner. Samma år startade SD nätverket Ungsvenskarna och utsåg sin favorit Tobias Andersson till dess talesperson.
Tobias Andersson har nu, sju år senare, blivit ordförande i riksdagens näringsutskott och lämnat över taktpinnen till Emil Eneblad. Om något demokratiskt val förrättades i helgen är oklart men sannolikt är att Eneblad, liksom Andersson, åtminstone godkänts av partiledningen.
Varför är det då viktigt att syna SD:s och Ungsvenskarnas charad? Vad betyder det att Ungsvenskarna arbetar på nåder från Sveriges mest toppstyrda parti?
Ungdomsförbund är plantskolor för de politiska partierna. I den nya regeringen är hela åtta av 24 ministrar tidigare ungdomsförbundsordföranden och totalt 15 har bakgrund i ett ungdomsförbund. Vad som sker där formar politiker.
Den svenska demokratin är i sin tur byggd på partier som agerar självständigt och kan tänka och agera fritt. Man har ansvar för sina egna organisationer, fattar beslut på demokratisk väg och svarar mot medlemmar i hur man agerar. Den som inte uppskattas av medlemmarna kan bli avsatt och ersatt. Läxan Sverigedemokraterna lär sina unga är den omvända: håll ledningen nöjd och du blir belönad – följ medlemsviljan och bli avsatt. Hur ska en sådan skola kunna fostra demokratiska ledare?
Ett ytterligare problem handlar om den politiska utvecklingen. Ungdomsförbund är ofta kontroversiella, idéskapande och pådrivande krafter i partiers ideologiska utveckling. Det är lätt att förstå varför ett parti med SD:s historia vill slippa ideologisk debatt, men samtidigt blir ett parti som inte förmår formulera ny politik i längden ifrånsprunget.
Kanske är denna sista tanke ändå en ljus för oss liberaler. Sverigedemokraterna är ett stort parti i dag, men i skuggan av de fyras gäng finns inget mer än en vissen plantskola i koppel.
Elias Collin är doktorand i företagsekonomi och sitter i Liberal Debatts redaktion.
