Redan för ett 30-tal år sedan vid hemdatorernas och internets intågande, fanns det de som menade att plats inte skulle ha någon betydelse i framtiden. Att vi inte skulle behöva träffas fysiskt. Information och kunskap skulle röra sig fritt och delas genom ett finmaskigt nätverk av uppkopplade datorer. Vi har senaste året tagit ett jättekliv mot denna trådlösa uppkopplade värld. Men frågan är – har vi därmed blivit platslösa?
Tvärtom, skulle jag säga! Aldrig tidigare har vi väl känt ett sådant behov av att träffas fysiskt på en plats och fika, prata och umgås. Som forskarstuderande med platsperspektiv i fokus har jag ägnat mig åt att fundera kring just det här. Alla har vi en plats där vi känner att vi hör hemma, en plats där vi kan säga – det här är min plats. Men varför känner vi så starkt för vissa platser? Är det platsen som formar oss, eller är det vi som formar platsen?
Inom platsforskning har man försökt förstå varför vissa platser ”lyckas” bättre än andra att attrahera. Ta Hollywood, Silicon Valley eller Broadway – varför är dessa platsen att vara på för att lyckas inom film, IT eller musikal? Svaret är, att det egentligen inte alls har med platsen i sig att göra, dess storlek och läge. Det har med människorna att göra.
Inom platsforskning pratar man om kluster av människor som delar samma intresse. Om två människor som är bra på något kan träffas och skapa tillsammans så kommer snart två människor till att ansluta sig och vilja vara med. De fyra blir åtta, och så vidare. Detta är en förklaringsmodell till att vissa platser strålar lite starkare än andra.
Richard Florida, urbanteoretiker vid University of Toronto, pratar om de tre T:na; Teknik, Talang och Tolerans. En plats behöver kunna erbjuda alla tre för att attrahera kreativa och kompetenta människor.
Det får mig att tänka på min arbetsplats, en ganska liten högskola i en ganska liten stad. Vår unika profil och vårt sätt att se på kunskap, gör att vi kan erbjuda de tre T:na. Detta är något jag försöker tänka på när jag sitter framför datorn och bara möter kollegorna filtrerade genom en Zoomruta. Jag försöker påminna mig om att jag är en del av den plats som skapats av kollegor och studenter i Trollhättan. Jag ser fram emot den tid då campus åter fylls med människor. Och nej, vi kommer inte att bli platslösa, för platsen är alltid en del av oss.
