Ledningen i Vänsterpartiet vill locka en bredare grupp väljare, och göra sig regeringsdugliga och möjliga i ett samarbete med Centerpartiet. Det får stora delar av partiet att sparka bakut. Konflikten rasar inför partiets kongress, som går av stapeln i början av maj, då ett nytt partiprogram ska antas.
Närmare tusen motioner, med förslag som går mot utkastet på nytt program, har lämnats in. Partiledaren Nooshi Dadgostar har ett olydigt parti att handskas med.
Dramat skildras i Dagens Nyheter (2/4), interna kritiker menar både att man tar bort den antirasistiska analysen, och att programkommissionen inte vill rubba det kapitalistiska systemet.
"Nooshi Dadgostar ska slippa svara på frågan: vill du att bankerna ska socialiseras eller inte?" sammanfattar historieprofessorn Kjell Östberg, som är en av dem som tar strid mot förslaget, med målet med omdaningen är i DN.
En diamentralt motsatt bild av konflikten gav Melinda Kandel, som suttit med i den kritiserade programkommissionen, i vänstertidningen Flamman i januari år 2023. Hon menar att bilden av att konflikten är falsk, och tar i från tårna när hon beskriver kritikerna med följande ord:
"Bara ett samhällsskikt av sanna individualister som är vana att alltid få sin röst hörd och sin vilja besannad beter sig så. Med Michel Foucaults maktanalys i ryggen, som ser förtryck i varje hörn utom i klasstrukturen, blir det helt rätt att göra uppror."
Allt är alltså den förhatliga postmodernismens fel. Även de interna konflikterna i Vänsterpartiet. Kandel påpekar även att ledningen har stöd från partiet, bland annat i att flytta fokus i klimatfrågan från individuellt ansvar till politikens ansvar. Det har en poäng.
Att de som tagit fram programmet själva upplever sig som ideologiskt renläriga är föga förvånande. Konflikten är typisk för ett parti som är väldigt ideologiskt drivet, och fyllt av akademiker – eller nördar och glasögonormar. Förutom Vänsterpartiet, även Liberalerna.
Som liberalt sinnad är en lätt impuls att fira vänsterns omdaning. Att V tagit steg bort, kontinuerligt, från en ideologi som under 1900-talet orsakade ofantligt lidande i länder där den testades i praktiken. Tänkare som den av Kandel nämnda Michel Foucault får ofta skulden för att ha kastrerat vänstern, genom att föra in en maktanalys bortom Marx simpla klassanalys och därigenom förstöra möjligheterna till verklig klasskamp.
Det rimliga är i stället att se det som en ideologisk utveckling, som erkänner kommunismens brott, en rimlig anpassning till verkligheten.
Samtidigt har kritikerna en poäng, när de varnar för toppstyrning. Östberg pratar om policyprofessionella, och en partikultur som börjat präglas av strateger och kommunikatörer. Snarare än ideologer.
Den resan är inte V ensamma om, liknande tendenser finns inom alla partier, och det gör politiken gråare. Att alla ideologiska skiljelinjer suddas ut, för att tilltala en inbillad bred massa gör politiken mer svårbegriplig för väljarna. Om alla partier positionerar sig som för bra saker, och mot dåliga, är det svårt att förstå vad som är relevanta skillnader. Så gör politiken sig själv menlös.
Har verkligen partiledningen i V gett upp tron på socialismen? Det finns skäl att tvivla, även om de spelar ner den – och skäl att föredra en socialistisk varg som ylar högt, framför en ulv i fårakläder.
