Budskapet från Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig har varit tydligt i många år: Antisemitism ska inte vara en partiskiljande fråga. Det lätt att få intryck av att det blivit just så.
Onsdagen den 20 mars släppte den sverigedemokratiska tankesmedjan Oikos en rapport om antisemitism inom svensk vänster. Rapporten inleds med ett påstående om att alla politiska strömningar i modern tid har bidragit till att elda på antisemitismen i Sverige. Ett övertydligt exempel på tidigare nämnda sorgliga trend. Är det något som i princip alla politiska strömningar verkligen gör så är det att anklaga sina motståndare för att vara antisemiter. Judarnas utsatthet som minoritet utnyttjas för att attackera meningsmotståndare.
Det blir som en skrattspegel mot 1930-talet. Då gjorde grupper med vitt skilda ideologier och trosuppfattningar gemensam sak i kampen för att fördriva och förinta judar. I dag kan man få intrycket av att det är tvärtom.
Vänsterblocket använder sionism som skällsord samtidigt som de vrålar åt regeringen att de samarbetar med nazister. Högern älskar att påminna om när Barack Obama skickade sitt sändebud mot antisemitism till Malmö för att ta kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i örat. Liberalerna pekar åt både höger och vänster. Sverigedemokraterna pekar på tidigare regeringars misslyckade migrationspolitik och antisemitismen som följt med omfattande invandring från Mellanöstern.
Sveriges judiska befolkning är en politiskt diversifierad grupp som består av människor med rötter i såväl Nordafrika och Mellanöstern som Östeuropa och Skandinavien. Men sedan 7 oktober pratar många om att de saknar politisk hemvist. Både offentligt (Expressen 27/11 -23) och i slutna forum. De som brukar rösta på vänsterblocket känner sig svikna av både meningsfränder och politiska företrädare. Många av dem som brukar rösta borgerligt känner skam över att de stöttar en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.
Det finns all anledning att ifrågasätta Sverigedemokraternas påklistrade engagemang för judar och antisemitism. Till exempel var de det enda riksdagspartiet som inte tog kontakt med det judiska civilsamhället i samband med 7 oktober. Israels ambassadör i Sverige gör helt rätt i att fortsätta ta avstånd från partiet (SvD 13/5 -23).
Det finns också mycket att säga om hur ytterkantspartierna och Socialdemokraterna hanterar sina förtroendevalda när de sprider konspirationsteorier på internet, och beblandar sig med antisemitiska grupper. Samtidigt devalverar svenska opinionsbildare begreppet nazist när de vill kritisera ideologiska motståndare. Senast i veckan tog Ebba Busch (KD) på sig sin numera ganska slitna offerkofta på grund av just detta. Precis som historikern Dick Harrison påpekat i bland annat Svenska Dagbladet (16/1 -22), är nazismen varken höger eller vänster.
Det som behövs för att få bukt med det svenska judehatet är realpolitik. Inte känsloargument och brunsmetning. Såväl justitieminister Gunnar Strömmer (M) som kulturminister Parisa Liljestrand (M) gör just nu ansträngningar för att på kort sikt förbättra situationen och på lång sikt skapa bättre förutsättningar för den judiska minoriteten.
Detta har bland annat gjorts genom förra årets snabba beslut om ett extra säkerhetsstöd till judiska institutioner (Aftonbladet 24/10 -23), och genom att omvandla den nyligen presenterade utredningen om stärkt judiskt liv till konkreta förslag (DN 10/1)
Frågan är samtidigt hur Strömmer och Liljestrand ska lyckas när många av våra förtroendevalda verkar föredra att använda judar som brickor i ett politiskt spel.
