Det blev en lång debatt i onsdags då riksdagen debatterade och röstade om den nya könstillhörighetslagen. Riksdagsledamoten Johan Hultberg, Moderaternas gruppledare i socialutskottet, höll ett utmärkt anförande om varför förändringarna i lagstiftningen är välkomna. Den nu gällande lagstiftningen är 50 år gammal och förändringarna är grundligt utredda. För ett antal transpersoner innebär förändringarna en stor och viktig skillnad. De förenklingar som nu görs i lagstiftningen är balanserade och välavvägda.
Hultberg gjorde också ett ideologiskt uttalande: ”Vi är ett liberalt parti som alltid utgår från individen och dennes rätt till frihet och självbestämmande. Men vi är också ett konservativt parti som tror på försiktig samhällsförändring och som förstår att även frihet kan missbrukas.” Därför blir det nu lättare att byta juridiskt kön, men det blir inte upp till individen själv att avgöra, vilket är helt rimligt.
Frågan har splittrat både regeringen och partierna. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var emot lagstiftningsförslaget. Därför valde Moderaterna och Liberalerna att driva frågan genom socialutskottet, då regeringen inte var enig om en proposition i frågan. Detta är ovanligt, men har hänt förr. Frågan om registrerat partnerskap beslutades på samma sätt.
Beslutet visar att det går att lösa politiska problem när det finns oenighet inom regeringsunderlaget, men ändå en klar politisk majoritet för en fråga i riksdagen. Att riksdagen fattar lagstiftningsbeslut utan en riksdagsproposition är en styrka för demokratin. Folkets vilja blir förverkligad och en minoritet kan inte stoppa den. Det är inte omöjligt att fler frågor som inte omfattas av Tidöavtalet kommer att behandlas på samma sätt under denna mandatperiod.
Frågan splittrade också Moderaterna och Socialdemokraterna. I omröstningen var det två ledamöter som gick emot partilinjen: moderaten Ellen Juntti och socialdemokraten Patrik Björck. Att gå emot partipiskan är något väldigt ovanligt i den svenska riksdagen och det med goda skäl.
Demokratin och riksdagsarbetet är ett lagspel. I de flesta omröstningar är några riksdagsledamöter från varje parti experter på sina områden och övriga ledamöter litar på att de har en åsikt i sakfrågorna som är förankrade i ideologi och partiprogram. Man måste alltså ha förtroende för varandra.
I de frågor man har ett ansvar har man som riksdagsledamot ett mycket stort personligt inflytande. Men en vanlig dag på jobbet är man en knapptryckare som ska rösta rätt i voteringen. Det är inget fel i det, tvärtom. Att rösta rätt enligt partilinjen är det tyngsta demokratiska uppdraget man har.
Väljarna röstar på de värderingar som partiet bär och partiets program i sakpolitiska frågor. Alla partimedlemmar och förtroendevalda kan inte vara överens om allt. Därför finns det och ska finnas interna debatter på partistämmor och årsmöten. Men väljarna ska kunna lita på att det partiet gått till val på också ska förverkligas.
Det talas om att riksdagsledamöterna bara är ett ”knapptryckarkompani”. Det är ett missvisande epitet. Att trycka på knappen är det finaste och viktigaste uppdraget man har som riksdagsledamot. Det gör man på väljarnas uppdrag.
LÄS MER:Klart ja till ny könslag – fortsatt hård kritik
