I femtio år har han tjänat Sverige i tiden. Kung Carl Gustaf Folke Hubertus tillträdde som 27-åring 1973, och är med råge den längst sittande monarken i Sveriges historia.
I den nyproducerade dokumentärserien Kungen och jag ställer Karin af Klintberg frågan om majestäten är den mest fotograferade mannen i Sverige. Kungen svarar blygsamt att det blivit en del bilder genom åren, men det finns skäl för frågan. Från barndomens lek med Hagaprinsessorna, till ungdomsåren som festprisse och vidare när kungen tillträtt efter hans farfar Gustaf VI Adolfs död har han varit ett allmänintresse.
Jämfört med den brittiska monarken Elizabeth II, som gick bort i fjol och blev ihågkommen i en svallvåg av texter om hennes långa och trogna tjänstgöring, är kungen folklig. Den svenska monarkin har varit steget före i sin modernisering. En jämlik successionsordning infördes här redan på åttiotalet, där blev det verklighet först 2015. Mycket av de mer pampiga ceremoniella kläderna har övergivits till förmån för kostym eller militäruniform. Det svenska kungahuset är enklare, mindre pampigt och mer jordnära. Mer svenskt, helt enkelt. Det har förmodligen bäddat för hans popularitet.
Regenten ska vara personlig, men inte privat
För populär är Carl den XVI Gustaf, och kungahuset som institution. I en DN/Ipsos mätning som gjordes inför jubileumet svarade 62 procent att de vill bevara kungahuset, ungefär lika många ansåg att kungen skött sig bra i sin roll. Att de sista spåren av en monark med verklig makt rensades bort inför hans tillträdde, och att han alltid haft en rent ceremoniell roll, har troligen bidragit till det. Det är en grundförutsättning för en modern monarki.
LÄS MER:Kungen firar 50 år på tronen – följ firandet här
En annan grundförutsättning är den gräns som finns mellan monarkens person och ämbetet. Regenten ska vara personlig, men inte privat. Den gränsen höll Elizabeth II väl, vilket var tydligt inte minst efter hennes bortgång. Journalister som då försökte skrapa under ämbetets yta och nå personen hon verkligen var gick bet. Kungen håller samma gräns tydligt i dokumentären. Det finns frågor han inte vill svara på, och hur af Klintberg än lirkar slingrar kungen sig ur att berätta vilka. Kungens kontor består av sex rum, och till det innersta får dokumentärfilmaren inte tillträdde. Kungens privata arbetsrum är bara för kungen. Lite mystik behöver upprätthållas, konstaterar han. Den mystiken är en del av kungahusets magi. Gränsdragningen bidrar också till att kungahuset plötsligt känns mer rätt i tiden, för det ger en välkommen kontrast till en influencerkultur där B-kändisars privatliv fläks ut in i minsta detalj.
LÄS MER:Kungen 50 år på tronen – här är besöken i TTELA:s område
Det är nog en förklaring till att brittiska Harry och Meghan blivit impopulära efter att ha delat med sig av sitt innersta i såväl en memoarbok och en Netflix-dokumentär, samtidigt som William och Kate inte kommenterar händelserna åtnjuter betydligt högre respekt och uppskattning.
För övertygade republikaner är det svåra dagar. En förklaring till att de inte lyckats bättre är avsaknaden av ett tydligt formulerat alternativ – det är en sak att motsätta sig kungahuset, men betydligt svårare att föreslå vad vi ska ha istället. Och i avsaknaden av ett attraktivt sådant alternativ, låt oss oreserverat fira kungen – för Sverige i tiden.
