Det gick en suck av lättnad genom det liberala Sverige när resultatet i EU-parlamentsvalet äntligen presenterades den 9/6. Efter en kväll i nagelbitandets tecken var det äntligen klart. Liberalerna, Sveriges mest EU-vänliga parti, behöver inte packa ihop kontoret i Bryssel. Det finns efter vårens valrörelse skäl att använda den gamla sossesloganen “Stolt men inte nöjd”. Partiet borde vara stolt över sina kandidater, och framförallt över alla de partimedlemmar på kommunal nivå från norr till söder som outtröttligt knackat dörr, delat ut flygblad och pratat EU-politik med måttligt intresserade människor. Det är tveklöst gräsrötterna som till stor del burit Liberalerna genom den här valrörelsen och som gjort att ett uträknat L fortfarande är med i leken. Gott så. Samtidigt finns det väldigt lite att vara nöjd över. För resultatet är samtidigt i sanning uselt. Strax över spärren och endast en invald parlamentariker är inget att hänga i granen för ett parti som L.
Att Liberalerna, vars väljare i allmänhet tycker att Europapolitiken är oerhört viktig och ser det som självklart att rösta i EU-valet, inte lyckas bättre visar tydligt att partiet förlorat många av sina sympatisörer. Detta som en följd av interna stridigheter och ideologisk pingpong. Det är svårt att hänga med i svängarna, och för många i det närmaste omöjligt att få klarhet i vad för parti Liberalerna egentligen är i dagsläget. Är det det klassiska socialliberala parti som kombinerat frihet med ansvarstagande, som öppnat dörrar för småföretagare, som möjliggjort klassresor och slagits för kvinnors och homosexuellas rättigheter? Eller är det ett parti utan egen röst som hänger storebror M och hans elaka kompis SD i hasorna och rapar upp tvivelaktiga saker som att det “inte ska vara fett att vara arbetslös” (som om det någonsin varit det)?
Det är två år kvar till nästa riksdagsval och EU-valrörelsen och det resultat som man uppnådde borde få varningsklockorna att ljuda högt på partihögkvarteret. Man får inte schabbla bort det förtroende som nu visades i EU-valet. L måste omgruppera, partiet måste bli tydligare och mer ideologiskt. Man måste stå upp för friheten, agera mot övervakningssamhället och framförallt visa att L är mer än en blek Moderatkopia. Utan egen identitet finns det ingen mening med ett liberalt parti i riksdagen. Att L ingår i regeringen och Tidösamarbetet ska inte behöva resultera i att Liberalerna förlorar sin själ.
Förutom att L lyckades hålla sig kvar fanns det en del andra resultat i Europavalet som är värda att uppmärksamma. KD sjönk till exempel som en sten och förlorade en av sina platser i parlamentet. Det var det enda partiet som tappade så mycket. Säkerligen en konsekvens av turbulensen runt Sara Skyttedal och partiledarens val att lyfta fram en person utan erfarenhet från realpolitik som toppkandidat. Hur Alice Teodorescu Måwe klarar uppdraget i Bryssel återstår att se. Men att placera opinionsskribenter i Bryssel har inte varit särskilt lyckosamt tidigare. SD tappade för övrigt för första gången i ett val vilket kan tyda på att de (äntligen) slagit i taket. S, V och MP gick tyvärr som tåget. Det borde som sagt leda till en rejäl reality check, inte bara hos L utan även hos de andra regeringspartierna. Annars sitter vi här med en rödgrön regeringsröra om bara drygt 2 år.
