Avskedsföreställning. Annie Lööf tackades av för sin tid som partiledare under onsdagens riksdagsdebatt.
Avskedsföreställning. Annie Lööf tackades av för sin tid som partiledare under onsdagens riksdagsdebatt. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Pontus Almquist: Lööf sänkte Allianssamarbetet men försvarade dess själ och hjärta

Onsdagens partiledardebatt markerar slutet på Annie Lööfs partiledarskap. Men hennes politiska avtryck består.

ANNONS

Onsdagens partiledardebatt i riksdagen (18/1) var årets första men också Annie Lööfs (C) sista. Som traditionen bjuder innebar det varma hälsningar från partiledarkollegorna. Sakligt sett var hälsningarna ganska förutsägbara: Magdalena Andersson (S) och Nooshi Dadgostar (V) hyllade Lööfs hållfasta värderingar, underförstått att man konsekvent stått kvar vid att inte samarbeta med SD. Ulf Kristersson hyllade också Lööfs värderingar, men för att hon stått upp för marknadsekonomin i samarbete både till höger och vänster. Jimmie Åkesson (SD) bjöd i sin tur in till samtal om en bok om liberal nationalism.

Det råder ingen tvekan om att Lööfs partiledarskap har satt ett betydande avtryck både sak- och partipolitiskt. Främst, förstås, genom att bana väg för januariavtalet och därmed bryta upp med en flera decennier gammal blockpolitik. Det var trots allt Centerpartiet som var tungan på vågen och som möjliggjorde regeringsbildningen för fyra år sen. Liberalerna hade, med sina röster, inte kunnat ändra utfallet ens om de så hade velat.

ANNONS

Processen mot regeringsbildningen visade också på Annie Lööfs styrka som både ledare och förhandlare. Medan Liberalernas vägval kantades av interna stridigheter, vars eftersvall fortsatte ända in i valåret och nästan kostade partiet riksdagsplatsen, sköttes processen i Centerpartiet utan synliga besvär. Lööf lyckades förankra och samla partiet bakom ett i grunden mycket känsligt beslut. Det kom att kosta henne ministerposter i valen 2018 och 2022, men sakpolitiskt innebar januariavtalet framgångar i politiska frågor som inte ens kunde levereras av Alliansregeringen när den hade egen majoritet.

Lööf övergav Allianssamarbetet, men fortsatte – mer än någon annan partiledare – att försvara dess själ och hjärta: öppen migrationspolitik, arbetslinje, lägre skatter, friare marknad och mindre statliga ingrepp. Under de senaste åren har hon därtill varit närmast ensam i rikspolitiken om att i alla fall betona värden som integritet och rättssäkerhet i ett politiskt klimat där dessa alltmer avfärdas. Skillnaden mellan den nuvarande och den föregående regeringens rättspolitik kan förmodligen, till stor del, förklaras av juristen Annie Lööfs bestämdhet på området.

Ett nyligen förlorat val till trots lämnar Annie Lööf ett betydande liberalt avtryck i svensk politik som knappast hade varit möjlig utan den kompetens, principfasthet och det ledarskap som hennes ordförandeskap personifierade.

ANNONS