Riksrevisionen har för första gången sedan 2005 granskat hur staten hanterar olika former av markintrång. Trots att mycket har förbättrats sedan senaste granskningen menar man att vissa problem kvarstår. Det handlar framförallt om skillnader i hur myndigheter beslutar om ersättning till fastighetsägarna och hur man hanterar ersättning för ombudskostnader, schablonersättning vid frivilliga förvärv, frivillighetsbonus samt om ersättning ska räknas upp när den betalas i efterskott.
När stora projekt ska genomföras är det ofta fastighetsägare som hamnar i kläm. Att alla myndigheter har samma grundläggande principer när mark förvärvas, borde vara en självklarhet. Det är det inte. Samhällets behov av järnvägar, vägar, kraftledningar och annat som ger rätt att ta privat mark i anspråk är viktigt men det ska inte spela någon roll vilken myndighet som ansvarar för intrånget. Tyvärr visar Riksrevisionens granskning att det gör stor skillnad på vilken myndighet det är man får dras med.
De flesta markintrång sker frivilligt och staten betalar varje år stora belopp i ersättningar till landets markägare. Men fastighetsägarnas förhandlingsutrymme gentemot berörd myndighet är i grunden mycket litet eftersom staten i slutändan ändå har rätt att expropriera marken. Riksrevisionen kan nu visa att myndigheterna inte alltid är tydliga med vilka avvägningar de gör för att bestämma marknadsvärde och annat som ligger till grund för ersättningen. Det är inte heller självklart att värderingarna bygger på etablerad och aktuell kunskap om hur marknadsvärdet påverkas.
Regeringen måste ta Riksrevisionens granskning på allvar
En delförklaring menar Riksrevisionen kan vara att vissa metoder som används av värdering av marken bygger på gamla förutsättningar, man utgår till exempel från 1974 års åkernorm och 1983 års jordbruksnorm. Myndigheten föreslår nu att regeringen bland annat ser över hur ersättningsfrågor vid markintrång kan hanteras mer enhetligt, exempelvis genom att myndigheter som har många ärenden får i uppdrag att ta fram gemensamma riktlinjer. Vidare bör regeringen ange vilken myndighet som ska förvalta och uppdatera 1974 års åkernorm eller den värderingsmetod som kan komma att ersätta normen, och man rekommenderar att Trafikverket får i uppdrag att uppdatera 1983 års jordbruksnorm.
Åtgärderna låter simpla och det borde vara självklart för varje politiker att jobba för att lagarna ska vara uppdaterade enligt moderna normer, om inte annat för att underlätta för de stora projekt man önskar genomföra. Kanske särskilt för borgerliga politiker som håller äganderätten högt och värnar fri- och rättigheter bör det vara av yttersta vikt att se till att det i Sverige finns ett enhetligt system för ersättningar av detta slag.
Regeringen måste ta Riksrevisionens granskning på allvar. Lagstiftningen är förlegad och behöver uppdateras för att passa dagens samhälle. En översyn hade gjort stor skillnad för alla de som berörs av frågan. Det hade dessutom kunnat leda till en högre tillit för våra myndigheter och en mer positiv syn på de stora samhällsprojekt som kommer behöva genomföras framöver. Framförallt skulle det signalera att regeringen tar frågan om enskildas rättigheter på allvar.
