Gängkriminalitets konsekvenser. Åtgärderna för att fånga upp ungdomar på väg in i kriminalitet är nästan helt tandlösa.
Gängkriminalitets konsekvenser. Åtgärderna för att fånga upp ungdomar på väg in i kriminalitet är nästan helt tandlösa. Bild: Johan Nilsson/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Regeringen ser på när barn förvandlas till mördare

I sju år har regeringen utrett behovet av tvingande åtgärder kring ungdomar som är i riskzonen för kriminalitet. Men inte ett enda konkret förslag har presenterats.

ANNONS

Samhället har svikit de kriminella ungdomarna. Tanken tas upp så ofta i den kriminalpolitiska debatten att den nästan blivit en klyscha, men är inte mindre sann för det. Sveket slår inte bara mot ungdomarna i fråga, utan också mot brottsoffer som fått betala i skador, trauman och ytterst med sina liv. Och mot alla som tvingas bo i områden präglade av brutalt gängvåld. Deras rätt till liv, egendom, trygghet och frihet måste väga tungt när kriminaliteten diskuteras.

Av de 15 minderåriga personer som blivit dömda för mord det senaste halvdecenniet, var alla utom en sedan tidigare kända av socialtjänsten. Det visade en granskning i radioprogrammet Kaliber (SR 25/10 -21) i höstas. Att identifiera ungdomar som riskerade att hamna snett tycks ha fungerat bra, men insatser för att räta ut deras liv hjälpte inte. Åtminstone inte med att hindra dem från att ta en annan människas liv.

ANNONS

I en debattartikel (SvD 30/1) efterfrågar Stockholms socialborgarråd Jan Jönsson (L) utökade möjligheter för socialtjänsten att använda olika former av tvingande åtgärder mot ungdomar som far och gör illa. Idag är de möjligheterna kraftigt begränsade och i praktiken rätt tandlösa. Föräldrar och ungdomar över 15 år har rätt att säga nej till insatser och då tar det ofta stopp. Åtgärder uteblir, situationen förblir oförändrad – och därför fortsätter orosanmälningar komma in från andra instanser som möter ungdomen men inget kan göra.

Så kallat "mellantvång" finns reglerat i lag, men fungerar enligt Jönsson så dåligt att det knappt används. Möjligheter att driva igenom att tvånget faktiskt fullföljs saknas; dyker ungdomen inte upp står socialtjänsten handfallen. Så tillåts det fortgå, tills ett tvångsomhändertagande enligt LVU eventuellt blir aktuellt.

I praktiken råder alltså i princip total frivillighet, fram till att den absolut strängaste lagstiftningen kliver in. Ungdomarnas glidning allt längre från samhället dokumenteras men åtgärdas inte. Det är ohållbart, även om man anser att individens frihet och föräldrars bestämmanderätt över sina barn är viktiga värden.

Som svar på Kalibers reportage menade socialminister Lena Hallengren (S) att fler tvingande åtgärder kommer att behövas (SR 25/10 -21). Det är rätt slutsats. Men trots att regeringen ägnat sju år åt utredningar av frågan, har inte ett enda konkret lagförslag presenterats.

ANNONS

Det offentliga kan inte se på när ungdomar förstör sina och andras liv. För att använda en annan av gängdebattens mer uttjatade klyschor: hårda tag kommer att behövas, för att mjuka tag och det förebyggande arbetet ens ska komma till stånd.

ANNONS