I flera decennier har Sverige följt en linje där kriminalisering har varit det viktigaste verktyget i kampen mot narkotika. Genom repressiv lagstiftning ska man minska efterfrågan, var åtminstone tanken. I stället har den förda politiken, som fokuserat mer på straff än vård, visat sig vara allt annat än evidensbaserad.
Efter att ha läst den nya rapporten av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) kan man konstatera att svensk narkotikapolitik skulle se radikalt annorlunda ut om den behandlades som vilket annat politikområde som helst (28/11). I rapporten punkterar kriminologerna en rad myter som har omgärdat den repressiva lagstiftningen i Sverige. Kriminaliseringen av narkotikabruk har varken minskat utbudet, konsumtionen eller vårdbehovet. Tvärtom har den visat sig vara en extremt dyr, ineffektiv och skadlig strategi. Det borde ligga till grund för en grundlig omvärdering av den svenska strategin.
Exakt hur kostsam den inslagna vägen faktiskt har varit är svårt att uppskatta. Främst på grund av att ansvariga politiker aldrig har vågat utreda frågan. Trots att Sverige under flera år legat i topp i EU när det gäller narkotikarelaterad dödlighet per capita. Och trots att det innebär att de allra mest utsatta håller sig borta från vård och rehabilitering eftersom det innebär ett möte med polis och rättsväsendet, snarare än en sjuksköterska.
De polisiära resurserna mot narkotika har ökat lavinartat
Därför är det välkommet att ESO-rapporten argumenterar för en ny riktning som fokuserar på skademinimering. Genom att tillsätta en utredning för att avkriminalisera eget bruk och mindre innehav skulle Sverige kunna ta ett steg mot en mer human politik, menar rapportförfattarna. En sådan förändring skulle inte bara minska lidandet för individer som kämpar med missbruk, utan också bidra till en mer effektiv användning av samhällets resurser. Rapporten visar bland annat att de polisiära resurserna mot narkotika har ökat lavinartat sedan kriminaliseringen av eget bruk trädde i kraft. Att avkriminalisera eget bruk av narkotika skulle därför frigöra mängder av resurser som skulle kunna ägnas åt faktiskt brottsbekämpning.
Det är ett av många argument som allt fler länder har insett och därefter reformerat politiken. Norge, Tyskland och en rad andra europeiska har förlikat sig med tanken att hårdare straff inte kan vara lösningen på såväl bruk som missbruk av narkotika.
Skiftet i inställningen har skett efter att länder som har reformerat sin politik inte bara har sett minskningar i narkotikarelaterade dödsfall, utan också förbättringar i folkhälsan och minskning i brottslighet kopplat till narkotika överlag. Sverige har lärdomar att dra från de länder som har lyckats infört vårdorienterade strategier och reformera en politik som prioriterar människoliv framför repression.
Förutom från forskarhåll har liknande argument som tar spjärn mot en stigmatiserande politik framförts av både Folkhälsomyndigheten och Sveriges kommuner och regioner. Men i svensk politik har regeringen och oppositionen haft en samsyn kring att inte ens utreda konsekvenserna. Där trumfar prestige och ideologiska skygglappar fortfarande verkligheten.
