Dagens Nyheters granskning av den svenska badhuskrisen (19/5) visar att Sverige står inför miljardinvesteringar för att bygga nya simhallar. Många av simhallarna i landet är uttjänta. De måste rivas för att ge plats för nya. Till Dagens Nyheter säger Karl Lilja, ordförande för organisationen Svenska Badbranschen, att kommunerna, sammanlagt, behöver investera 40-60 miljarder kronor i badhus under de kommande åren.
Enligt skollagen ska alla barn kunna simma i femte klass, för att få godkänt i gymnastik under resten av sin skoltid. Skolan ska erbjuda simskola och se till att barnen utbildas i livräddning. Dessutom borde det vara en självklarhet att simhallar ska kunna ge förutsättningar för att Sverige ska få en ny Sara Sjöström, Therese Alshammar eller David Lega.
Tyvärr har just förutsättningarna för badhusens kärnuppdrag, simningen, fått stryka på foten i många av Sveriges kommuner. Istället satsar man på “upplevelsebad”. I Karlstad, till exempel, har kommunen satsat på ett sådant när man byggde Sundstabadet. Investeringskostnaden landade på över en kvarts miljard kronor. Sedan följer höga driftskostnader varje år. På Sundstabadet finns bland annat en över 100 meter lång vattenrutschbana, ett hamam och ett badland med Lilla spöket Laban–tema. Däremot finns fortfarande ingen 50-metersbassäng för ortens simklubb. De får åka till den närliggande kommunen Säffle istället.
Lika misslyckat blir det när kommuner försöker sig på att driva spa-anläggningar, vilket moderatstyrda Gnosjö kommun gör. Totalt har den spa-anläggningen, som kommunen kallar för “rehabanläggning”, kostat skattebetalarna 68 miljoner kronor. Den som vill köpa ett årskort får betala mastiga 9000 kronor. Det är fyra gånger så dyrt som ett årskort på Kokpunkten, och marginellt billigare än ett årskort på Varbergs stadshotell.
Det finns strålande exempel på badhus som drivs helt eller delvis i privat regi. Ett exempel är när hotellkoncernen Ess Group köpte äventyrsbadet Kokpunkten av Västerås kommun. Tillsammans med koncernens spa-hotellet som ligger vägg i vägg har de skapat tillströmning och turister och därmed ökat skatteintäkterna till kommunen.
Karl Lilja berättar också för DN att ett badhus är det näst svåraste man kan bygga, bara kärnkraftverk är mer komplicerade byggnationer. Både investeringarna och driften blir så höga att inte ett enda kommunalt badhus i Sverige är lönsamt. Istället för att bygga billigare och fokusera på kärnuppdraget, försöker man locka dit barnfamiljer och människor som istället hade kunnat bidra till det lokala näringslivet genom att besöka ett privat spa.
När riksdagsledamoten Ida Drougge, som gjort slöseri med skattepengar till sin stridsfråga, granskade just den här typen av galenskaper kom hon fram till att det inte finns någon koppling mellan politisk styrning och onödigt slöseri. Att en moderatledd kommun som Gnosjö, med ett av landets högsta skattetryck, investerar i ett spa istället för att sänka skatten är djupt anmärkningsvärt.
Medborgarna i kommuner som ägnar sig åt den här typen av skrytbyggen borde ställa sig utanför kommunhuset och skandera ramsor om att stoppa de här galenskaperna. De borde lyfta plakat med budskap som “Äldreboenden – inte äventyrsbad” och “Ett spa är inte en simhall”. Eller varför inte “Hellre simskolan än spöket Laban”.
LÄS MER:Inga fler bakslag för badhuset
LÄS MER:Här finns sex äventyrsbad när sommarvädret sviker
LÄS MER:Därför är det dags att kommunen lämnar Vattenpalatset
LÄS MER:Ett nytt badhus hade behövt vara på plats
