En högerkantring hotar efter EU-valet om några veckor. Det är ett återkommande budskap från socialdemokrater, liberaler och gröna i Strasbourg där EU-parlamentet just hållit sin sista plenarsession före valdagen.
Flera av de parlamentariker jag mött de senaste dagarna ser en risk att den politiska tyngdpunkten i parlamentet flyttar högerut. En orsak blir då själva valutgången där de olika nyanserna av ytterhöger ser ut att vinna framgångar. Ett annat skäl är att den stora konservativa och kristdemokratiska EPP-gruppen, där Moderaterna och Kristdemokraterna sitter, i ökad utsträckning söker allianser högerut i stället för dagens mitten-vänstersamarbete.
Högern är splittrad om Ryssland
En del av detta prat är vanlig politisk mobilisering. För att väljarna ska rösta på ett visst sätt – eller rösta överhuvudtaget – måste de känna att valet betyder något. Med det sagt finns det en verklighet bakom varningarna, även om frågan är komplex. Å ena sidan visar inte opinionsmätningarna någon stark ytterhögervind, inte på EU-nivå som helhet. De konservativa, socialdemokraterna och liberalerna kommer sannolikt att tillsammans ha en majoritet även efter valet. Det är inte heller troligt att de två ytterhögergrupperna – ID och ECR, där Sverigedemokraterna sitter – kommer att kunna gå ihop för att bli störst eller näst störst. De olika partierna spretar alldeles för mycket, inte minst i synen på kriget och på Ryssland.
Å andra sidan är tanken på att samarbeta med delar av ECR inte så främmande för EPP som den var för bara ett år sedan. Då var det tvärnej till Italiens premiärminister Giorgia Melonis Italiens bröder (FDI), arvtagare till landets fascistpartier. Nu låter det annorlunda. Moderaternas listetta Tomas Tobé beskrev på en träff med svenska journalister i Strasbourg detta parti som en fullt möjlig samarbetspartner till EPP. Argumentet är att Meloni har visat sig resonabel i regering och står bakom stödet till Ukraina.
De Gröna gillar Ursula von der Leyen
Kampen inom den tyska kristdemokratin är väl omskriven i internationell press. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och EPP-ledaren Manfred Weber står mot varandra, där den senare länge velat flytta politiken högerut med hjälp av partier som FDI.
Denna strid skapar i sin tur nya allianser, som mellan Europas gröna partier och von der Leyen och hennes krets. Ingen svensk politiker talar i dag så översvallande om EU-kommissionens ordförande som Miljöpartiets toppkandidat Alice Bah Kuhnke gjorde på en pressträff häromdagen.
Gammal höger samarbetar med radikal höger
Dessa processer är mer relevanta än direkta valsegrar från ytterhögern. Orostecknet för Europa från liberal utgångspunkt är att den gamla högern hittar sina samarbetspartners bland allt mer radikala högernationalister. Det sker på alla nivåer och påverkar inte bara vem som samarbetar med vem i Europaparlamentet, utan även maktförhållandena i Ministerrådet och sammansättningen av EU-kommissionen.
Så förskjuts EU-politiken framför allt på två områden, vilka också står högst upp på ytterhögerns priolista: Invandringspolitiken, som blir allt mer inhuman och klimatpolitiken, där ambitionerna sänks. I båda fallen gynnas olika auktoritära regimer som får rollen som Europas grindvakter och energileverantörer. Bland de senare finns Ryssland.
