Utställningen, som håller på i en knapp månad rymmer verk från 1997 fram till idag. Men även om bilderna spänner över en 17-årsperiod och sammanlagt fyra olika serier hänger de ändå ihop, menar huvudpersonen:
– När jag arbetar faller allt på varandra. Det är ett cirkulärt arbete på det sättet att jag kan blanda ihop bilder från olika årstider till en och samma berättelse. Samtidigt som det är pågående hela tiden, så blir det lite olika projekt. Men egentligen så ser jag att allting hänger ihop som en lång berättelse.
På vilket sätt då?
– Jag jobbar med bilder individuellt, men sammanför dem i grupp på ett eller annat sätt, antingen i utställning eller i bok. Då talar de med varandra och skapar en historia. Ju fler år som går, desto fler individuella bilder kommer in i historien. Det är väldigt svårt att se, men om jag nu kan se någonting så är det just det – att allting är ett verk.
Innan 1997 använde hon sig av mer klassisk symbolik i sin konst – såsom vampyrer för att visa på vad som är magiskt. Men så tröttnade hon och styrde istället in på ett helt nytt spår:
– Utan att vara medveten om det, började jag med ett sökande efter det magiska i det vardagliga istället. Det kändes mycket svårare och skörare att definiera och väldigt viktigt kärleksmässigt. Varför man står ut med att vara här när det finns så himla mycket hemskt? Kan man glimta det magiska, det som ändå gör att vi vill vara här?
– Man kan få ångest, panik och depression av att det händer så jävla mycket hemskt och att det ljugs så mycket. Då får man påminna sig om att man är här och nu, att man är människa och att det finns flera lager av verklighet. Man kan till exempel gå tillbaka till drömmandet – det superprivata rummet.
I informationsbladet till utställningen står det att ditt arbete ”tar avstamp i det mörka undermedvetna rummet”. Hur medvetet arbetar du?
– Jag tänker mycket på liknelsen med drömmar – hur medveten är man när man drömmer? Det finns ju ett medvetande. Jag släpper in det undermedvetna och låter saker ske, samtidigt som jag har en viss kontroll.
– Man kan säga hur mycket som helst om att vi bara drömmer slumpmässiga skitsaker som inte betyder någonting, men det är inte hela sanningen. Det är också så att vi ibland pratar med oss själva på ett språk som vi inte har lärt oss, och måste lära oss själva om vi vill. Du får inte betyg på om du kan tolka dig själv till exempel. Du behöver en egen vilja för att förstå det här språket. Det fenomenet känns som en gåva man får på natten, som man kan välja att uppmärksamma eller strunta i totalt.
Ett rum längst in i Konsthallen, särskiljer sig från resten av utställningen. Fotografierna här föreställer drömmar:
– Här går jag ner i det undermedvetna på riktigt. Jag försöker gå in i drömmandet på riktigt. Inte bara näras lite av dess logik, säger Trinidad Carrillo.
En av bilderna är direkt hämtad från en dröm hon hade när hon var tretton:
– Det var en skulptur som började tala till mig som gjorde mig helt förbluffad i drömmen – och jag mindes allt vi sa. Sen jag var tretton har jag tänkt att jag skulle vilja se den här supervackra skulpturen någonstans. Utifrån den började jag göra andra bilder.
