Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Borde jag ha blivit civilingenjör?

Tjugo år under den estetiska visionen. Tolv skolår under en lärarkår med en missgynnad inställning gentemot framtidens konstnärligt utövande yrkesgrupp.

Två ganska tomma och lika olycksbådande eftergymnasiala år som under de senaste sex månaderna inkluderat ett smutsigt källarhak i Göteborg, ett febrilt arbetssökande, ekonomiskt existensminimum och löjligt mycket fritid.

Jag skulle ha följt de tveksamma bihang som hånfullt kommenterade mitt gymnasieval. Och året på den journalistiska institutionen i Stockholm. Vad hjälpte det? Jag borde ha anat oråd när till och med institutionen i sig avrådde dess avkomma att fortplanta karriärer inom verksamheten i fråga.

För att få ett jobb i min ålder måste man tydligen ha gått antingen handel, hotell och restaurang eller omvårdnad för att klargöra att man ens är kompetent att svara i telefon, diska eller snyta barn.

Ibland förstår jag inte vad rekryterare ser i min meritförteckning. Läser de en trasig och ganska medelmåttig, men outgrundligt dekadent tonårssjäl i stället för estet musik, Birger Sjöberggymnasiet? Är en månadslång projektanställning ett tecken på flyktighet? Eller skulle bara halvgoda kunskaper i spanska vara ett bevis på bristande engagemang? Och vilka personliga resurser krävs om inte meriterna är tillräckliga? Är jag tvungen att gå igång på halvfulla kaffekoppar för att över huvud taget sätta foten på ett fik?

Dagens arbetslösa ungdom är inte längre ett problem. Det har blivit ett nött slagord, en uttjatad klyscha. Det är numera något som driver en oerfaren yngling till nervsammanbrott då du slutligen sitter och skrattar framför Arbetsförmedlingens uppskruvade platsannonser.

Så när jag kommer dit då min ekonomiska frustration når sin kulm, tar ett ont kapitalistiskt drag över och jag är på vippen att plugga till civilingenjör och investera aktier i den brasilianska köttmarknaden. Inte för att jag påstår att det är en lätt eller snabb väg till pengar, men det är en säker väg. Den säkerhet som lyser som starkast med sin frånvaro i ett smutsigt källarhak i Göteborgs utkanter.

Turligt nog lyckas jag under samtliga fall av tveksam karaktär återhämta mitt gamla jag. Hitta glädjen i de första trevande tonerna på en tvärflöjt. Hitta kureringen i hopklumpade textrader i en dagbok. Hitta den fulländade lyckan framför en publik på Vänersborgs teater.

Det är det här som får mig att härda ut, att våga hoppas på det jag alltid brunnit för. Att kunna se framåt, och möjligtvis urskilja ett klädesplagg, en musikal, eller en artikel i GP med mitt namn på. Så jag väljer att hitta glädjen i mitt smutsiga, och gruvligt älskade, källarhak i Göteborg.