I början av december satte Erika Hellberg fötterna på svensk asfalt igen. Under nästan ett år har hon varit i den fattiga regionen Chocó i Colombia och arbetat som fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen.
– Det har varit helt fantastiskt, Colombia är en oerhört speciell plats, säger Erika Hellberg.
Hon vill resa ut igen, men nästa gång med andra arbetsuppgifter.
I Chocó har hon färdats längst floderna i tät regnskog tillsammans med människorättsförsvarare i två afrocolombianska organisationer.
– Det är en sådan grön natur att man inte kan tro det, säger hon.
Genom sin internationella närvaro var hennes främsta uppgift att förebygga våld och hot mot organisationerna. De utgörs av befolkningen, vars folkvalda styrelse åker runt i samhällena och utbyter information och tar beslut tillsammans med befolkningen utefter deras behov.
– Jag har även fungerat som ett moraliskt stöd för människorättsförsvararna.
Den väpnade konflikt som pågår i landet är speciellt påtaglig på landsbygden där gerilla och militär motarbetar varandra. Det bidrar till att det blir svårt för människor att leva ett vardagsliv i trygghet.
Erika åkte till Colombia med en önskan om att göra något bra och bidra till mindre våld i världen. Om hennes närvaro gjort någon skillnad är svårt att säga tycker hon.
– Det är inte som när man är sjuksköterska, vaccinerar ett barn och ser ett direkt resultat. Men människorättsförsvararna känner sig trygga och upplever att de blir lyssnade på när vi är med. Det är svårt att veta vad som skulle kunna ha hänt om vi inte var med dem.
Förutom att besöka befolkningen har Erika haft möten med olika FN-organ och andra organisationer för att informera om arbetet de utför. Hon har även arbetat mot Sverige och informerat om vad Kristna fredsrörelsen gör.
– Jag har fått lära mig att anpassa mitt skrivande mot målgrupp och redigera andras texter, det har varit lärorikt.
Tiden i landet kantades även av stadslivet där hon bodde, i Quibdó.
– Det spelades reggaeton och salsa hela tiden, men det tog inte lång tid innan jag slutade att använda öronproppar på natten.
Musiken gillade Erika och det var inte den som var det mest påfrestande, utan värmen.
– De har en luftfuktighet på 95 procent, så även när jag inte kände mig varm var jag genomblöt.
Erika, som är nyexaminerad sjuksköterska, berättar att hon fick använda sina kunskaper.
– Jag injicerade antibiotika i mitt eget lår en gång, och det gör jag aldrig om, utbrister Erika, som hade fått en infektion pågrund av ett myggbett.
Som sjuksköterska tog hon några av de sjukvårdande uppdragen, men enbart inom sitt team.
Själv såg hon bristen på sjukvårdsaktörer ute på landsbygden.
– Det kliade i fingrarna, säger Erika, som såg hur en fungerande sjukvård i deras territorium behövde utvecklas i samråd med de afrocolombianska organisationerna.
Allt eftersom tiden gick gjorde Erikas profession sig påmind och hon kände att det var dags att ta nästa steg.
– Det var svårt samtidigt kände jag att nu har jag gjort detta i ett år.
Erika bestämde sig för att resa hem till Sverige igen.
Nästa gång hon åker iväg vill hon resa ut som sjuksköterska och få arbeta som det.
Tiden i Colombia har hjälpt henne att se hur det skulle kunna gå till.
– Nu har jag fått kontakt med organisationerna vi har jobbat med och förstår att de kan vara en länk till att få ut sjukvården till befolkningen på landet.
När TTELA pratar med Erika är hon i Skåne. Hennes vikariat på vårdcentralen i Åmål är slut och hon håller på att söka ett nytt arbete.
Att hon vill arbeta för att kunna resa ut igen är solklart.
– Jag kan tänka mig att läsa internationell folkhälsa och arbeta mer inom primärvård. Jag vill jobba med sjukvård internationellt.
