Åke är lika aktiv nu som förr

Kalendern är ständigt fulltecknad och Åke fick till sist klämma in ett besök från en TTELA-reporter, mitt under fikat med lokalföreningen i kvarterslokalen. I den är han ordförande sedan tiotalet år tillbaka, förmodligen är han också landets äldsta ordförande.

Han frågar vad jag vill veta om hans liv, och jag svarar ”berätta det du minns”.

– Jag minns allt, svarar han.

Han börjar berätta att han häromdagen var med på ett möte med de som ska göra en bok om Onsjö säteri, i sitt föräldrahem i Brinkebergskulle utanför Vänersborg. Och fortsätter sedan berätta om sin barndom.

– De flesta i Brinkebergskulle var väldigt fattiga och många jobbade på godset och skötte sina torp.

Men föddes, det gjorde han utanför Skövde. Hans pappa var sjukvårdare och hans mamma kokerska på en restaurang. Pappan fick arbete på Restad sjukhus och familjen flyttade till Blåsut för att sedan komma till Brinkebergskulle, där Åke fick gå i skolan.

När han fyllt 14 år fick Åke jobb på en cykelverkstad och sedan på en Volvoverkstad. En dag fick han nog, han ville göra något annat och tog därmed sin cykel och gav sig av till Trollhättan för att söka jobb på Saab.

– Där blev jag skickad till överingenjör Rydberg som sedan slussade mig vidare till Nilsson som beslutade sånt.

– ”Anställ pojken” sa Rydberg som var en bufflig karl. ”När kan du börja?” frågade Nilsson direkt och tittade på mig, berättar Åke.

Vid sidan av sitt arbete har han alltid hållit igång.

– En dag 1940, när jag var 18 år, var jag med kompisarna på sportanläggningen i Nordkroken. Vi brukade träna där varje söndag.

– Då kom två tjejer förbi, sjuksköterskor på Restad. Den ena frågade om jag orkade lyfta henne med raka armar. Det gjorde jag och sedan blev det hon och jag till slut.

De gifte sig 1944 och fick en son och en dotter.

På Saab blev han sedan kvar i 47 år. Men däremellan hann han även med en hel del annat.

– Vill du höra hemska saker också? frågar Åke och jag nickar ivrigt till svar.

Hösten 1942 ryckte han in för mönstring. Där tog han hand om arméns flygplan. Ett par månader senare var han med på en gruppflygning. Tre flygplan släpptes upp i luften ett efter ett. Men nummer två fick motorstopp – något som inte märktes av ledarna och plan nummer tre körde rakt in i det.

– Jag tog med mig två grabbar och tog jeepen ut till banan. Jag lyckades få ut signalisten som satt i bak och killarna tog emot honom. Sedan var det bara gasen i botten till sjukan, säger han.

Men de hann inte fram i tid och ett sorgebud fick skickas till signalistens gravida fru och deras barn. En fruktansvärd händelse som inte var den enda i raden av allt Åke har varit med om under sin tid i lumpen.

Efter lumpen fick han åter anställning på Saab och i slutet av sin tid där fick han möjlighet att resa världen över och besökte bland annat fabriker. Irland, Spanien, Taiwan och Japan är bara några av alla ställen han hann med att besöka.

– Det var riktiga upplevelser. Jag kan än idag se allt jag varit med om framför mig, säger han.

Madeleine Bäckman