Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

100 år gamla artikeln om det lilla hemmet vid sjöstranden där Lena Matilda bodde

Maria Settergren i Vänersborg fann den 100 år gamla artikeln från Elfsborgs Läns Allehanda, (nu TTELA) från år 1918 som handlade om Lena Matilda Andersdotter – det var Marias farmors mor. Läs artikeln här som är ett prov på kvinnlig företagsamhet och arbetsförmåga.

Det gives förvisso mången gärning, värdt ett allmänt erkännande, som utföres i det fördolda och om vars tysta storhet och förbisedda värde, världen ingenting vet. Vad Topelius, den blide skalden och den store människovännen, på sin 70 års födelsedag yttrade om ”de glömda arbetarna”, finner nog sin tillämpning i alla tider och på alla orter. Huru mycket tålmodigt, uthålligt och självförsakande arbete har icke nedlagts bland allmogens enkla naturbarn, som med små och ringa anspråk på livet och nöjda med sin undanskymda ställning under plikttrohet och nit utfört en livsgärning som icke endast kommit deras samtida utan fastmer efterkommande generationer till välsignelse.

Författaren till denna artikel besökte en gång under hösten ett hem, som jämte sin herskarinna förvisso är värt ett litet omnämnande och jag vill därför berätta dess enkla historia.

För cirka 11 år sedan övertog en mindre bemedlad, medelålders kvinna ett mindre torpställe mot erläggande av ett mindre pänningaarrende till ägaren. Företaget kunde synas djärft nog, då man besinnar allt arbete, som är förenat med ett jordbruk och därtill de dyra mans- och hästdagverken, till vilka ett ensamt fruntimmer behöver anlita legdhjälp. Men kvinnan ifråga visade sig saken vuxen. Hon utför nämligen själv, med få undantag, allt arbete på egendomen, således även sådant som annars brukar vara mannens privilegium, och har dessutom tid övrig att hjälpa husbondfolket tillika med andra grannar.

Så till exempel handterar hon lien lika väl som rävsan. Och då säden är mogen för skäran, tjänstgör hon växelvis som ”mäjkarl” och ”upptagerska”. Men ej nog härmed. Hon har icke nöjt sig med den mark som fanns upptagen på torpet utan (visserligen i minde skala) därjämte lagt nya torvor under odling.

Då den befintliga jordkällaren alltför ofta var utsatt för ras, hittade den manhaftiga kvinnan på att mura sig en stenkällare. Sten för sten växte den massiva muren upp under kvinnans flitiga händer, och först då den nått fullkomlig manshöjd, anlitades främmande hjälp för byggnadssnickeriarbetet. Jag fann vid mitt besök på stället en rymlig källare, där även den längste person kunde gå rak, rymmande icke blott förvaringsrum för potatis och rotfrukter, utan även tjänstgörande som ”matkällare” under sommaren. Väggarna voro invändigt fodrade med granris fasthållet av tunna brädspjälor.

Golv i ladan hade även lagts av lägenhetens nuvarande innehavarinna då hon fann att fodret led skada av att ligga på bara jordgolvet och icke var så begärligt för kreaturen.

Det lilla hemmet företedde en riktigt täck och hemtrevlig anblick, där det låg invid stranden av en blånande insjövik, rödmålat och nätt, omgivet av en liten trädgårdstäppa med åkertegarne runt omkring, inhägnade och avskilda från skogshaget därutanför av en gärdesgård, till vilken material styckvis bestods av den sten som plockats ur åkrarne.

Två rosiga kor gingo i tjuder på klövervallen och vid ladugården spatserade en flock vita höns innanför ett ståltrådsnät medan en kull yngre kycklingar, som voro på fri fot, höllo sig närmare stugan och dess invånare. En trind och välfödd griskulting gjorde sina glada hopp i gården utanför sin stia och en stor välmående kissekatt i svart och vit päls fullbordade idyllen.

Jag gjorde i sällskap med ställets härskarinna en rond kring ägorna, besåg tvättstället nere vid sjön, där en provisorisk spis, murad av sten, tjänstgjorde vid byk och tvätt, beundrade pumporna som bredde ut sig i försvarliga dimensioner på grönsakslandet, och linet som stod upprest i skylar nära ladugårdsväggen. Åkerärterna voru upphängda på en hässja, medan rågen, vetet och det mesta av havresäden redan var under tak. Borta vid ladugården upptäckte jag även en humlegård, som minde om de gamla allmogehemmen, där den förr i världen var så allmän.

Det blåste en frisk vind från sjön som i djupa böljeslag sköljde stranden; om vintertid berättade min följeslagarinna, kan den ibland vara ganska vred och vid oväder kasta is och snöstänk ända upp på rutan och då är kölden i stugan sträng.

Nu kunde jag ju sätta punkt, om jag icke hade ännu en förtjänstfull handling att omnämna, en kärlekstjänst, som förvisso är av lika stort värde, och av lika ädel halt som det idoga kroppsarbetet. I hemmet där i förbigående ordning och hemtrevnad rådde, fostrar den ensamma kvinnan tvenne barn, som anförtrotts henne av en döende mor, då de voro i en ålder av 2½ och 4 år. Jag såg barnen, två små rara flickor, sälla sig med förtroende och kärlek till sin nya ”mamma”, av vilken de bemöttes med den ömhet och moderskärlek, varav ett känsligt kvinnohjärta kan vara mäktigt.

Det egna barnet, en uppväxt dotter, som fått sitt verksamhetsfält hänvisat till de sjuka och lidande långt borta i en storstad, gästa även under sina fritider hemmet och då stod glädjen bland dess invånare högt i tak.

Jag sade stället farväl med en känsla av aktning och vördnad inför den verkligt fosterländska gärning som här utföres av en av dessa, ” de glömda arbetarna”.

Carola (tidningsskribent ELA), avskrivet av Maria Settergren