Marschaller brann stämningsfullt utanför entrén, och väl innanför dörrarna var feststämningen total. Kring två dukade långbord med färgglada lyktor, girlanger, rönnbärskvistar och prydnadskräftor satt det närmare trettiotal boende på Stavregården samlade för att fira kräftsäsongen.
I flera veckor hade personalen förberett och grejat inför festkvällen, och extra medarbetare fanns på plats för att agera hovmästare och servispersonal. Det är en tradition på Stavregården sedan många år att bjuda till lite extra när det vankas festhögtider, och kräftskivepartyt ruckar man inte på.
– Vi brukar alltid ha en vårfest, höstfest och fester när det är helghögtider däremellan. Det betyder väldigt mycket för gemenskapen och är väldigt uppskattat av de boende. Kräftskivorna tycker de alltid mycket om, det är många som har det som tradition och det är klart att den ska fortsätta här också! sa Anette Stenholm, gruppledare på Stavregården, där hon sprang omkring mellan borden och assisterade med skalningen.
Och nog var det en lyckad fest. Överallt syntes glada miner, där gästerna högg in på faten, skålade i glasen och skrattade och sjöng så att Christer Sjögren på stereon överröstades fullständigt.
”Helan går, sjung hopp faderallanlallanlej.
Helan går, sjung hopp fadderallan lej.
Och den som inte helan tar, han heller inte halvan får
Helan går, sjung hopp faderallanlej!”
Kompisarna Jan-Olof Larsson och Åke Sandersson ledde allsången från sina platser längs långsidan vid ett av borden. De har känt varandra sedan de var små och har sjungit snapsvisor ihop många gånger förut. Med partyhattarna på huvudet, brännvin i glasen och breda leenden gav de tummen upp för festen.
– Det här har de gjort bra personalen! Kräftor och brännvin är gott, och vi har alltid lika roligt ihop! sa Jan-Olof, och höjde glaset.
Harriet Johansson som satt mittemot skippade däremot de alkoholhaltiga dryckerna.
– Jag är inte mycket för öl och sprit, men jag kan ha jätteroligt ändå! Det är fantastiskt trevligt här! sa hon.
