Rebecca Jonsson föddes i Grebbestad, men är uppvuxen i Vänersborg. Där finns dagis och grundskola för döva, och Rebecca är född döv. Hon gick sedan på riksgymnasiet för döva i Örebro och läste samhällsvetenskapligt program med beteendevetenskap som inriktning.
– Min dövhet upptäcktes väldigt tidigt om man jämför med andra barndomsdöva födda under 90-talet. Jag var runt halvåret.Mina föräldrar blev erbjudna CI-operation, men de tyckte inte det kändes rätt. Och jag är så tacksam för det här beslutet, berättar Rebecca.
Rebecca kunde kommunicera redan innan ett års ålder. Det är en stark fördel med teckenspråket – man kan kommunicera långt innan barnens talförmåga kommer. Hennes lillebror, som är hörande och drygt två år yngre, kunde också kommunicera mycket tidigt tack vare teckenspråket.
Hur är det att växa upp som döv?
– Hur är det att växa upp som hörande? Det är två helt olika världar. Är man införstådd med dövas värld så är det ingen annan skillnad än att det är två olika språk. Många föräldrar kan inte föreställa sig sina barn som helt döva, de tänker främst på säkerheten. ”Barn kan ju inte upptäcka trafiken!” Jo, men, jag har mina ögon. Döva som hörande barn ska ändå inte gå mitt i vägen. Med rätt uppfostran så löser sig resten. Sedan är det ingen garanti för att barn med hörapparat kan höra bilar heller.
Rebecca gick på dagis med andra döva och kände sig aldrig annorlunda. De flesta i hennes släkt lärde sig teckenspråk. Det var inte bara mamma och pappa – som tyvärr är fallet för många.
– Mormor, farmor, moster och farbror kunde teckna när jag var liten. Det betyder att jag fick kommunicera på mina villkor, vilket jag tycker är rätt. Det finns tyvärr en uppfattning idag om att barn ska bära upp kommunikationen med sin omgivning genom hörseltekniken, och det är fel. Det är varje barns rättighet att kommunicera på sina egna villkor.
Saknar du inte musik?
– Nej. Hur kan jag sakna något jag aldrig har upplevt? Jag har inte musik som intresse utan andra intressen. Vi döva har en egen värld med egen kultur och humor, och i den världen trivs jag som fisken i vattnet.
Är det inte tråkigt att inte kunna välja yrke fritt?
– Jo, självklart, men det kan vi. Vad som är avgörande är hur den hörande majoriteten ser på oss. Döva brukar drömma om ett eget land för döva. Där skulle det inte finnas begränsningar alls.
Detta är bara några exempel som Rebecca ger.
– Med bättre utbildning i samhället så kanske vi kan slippa uppleva audism, alltså att vi förtrycks på grund av dövhet eller hörselskada.
Vad är det du utbildar digtill?
– Jag läser till ämneslärare för högstadiet (årskurs 7-9) i ämnena svenska och samhällskunskap.
Hennes pappa utbrast ”varför inte bli rektor?".
– Läget i dövskolorna har inte legat på en perfekt nivå på flera år nu, på grund av brist på dövkompetens. Det behövs fler utbildade döva i skolväsendet. Så, pappas förslag gillade jag väldigt mycket, och jag vet att jag passar utmärkt som lärare. Så jag började söka efter utbildningar och hur man blir rektor. Det var så det började.
Rent praktiskt – hur funkar det i skolan?
– Jag har alltid två teckenspråkstolkar som översätter från svenskt tal till svenskt teckenspråk, och tvärtom om jag pratar. Det är ingen stor skillnad för mig, men för andra vet jag att det är mycket nytt. Teckenspråkstolkarna står bredvid föreläsarna och i grupparbeten pratar vi på två olika språk. Det kan bli lite besvärligt i diskussioner om jag vill säga något men inte själv hör när någon annan har slutat prata och teckenspråkstolken inte har översatt färdigt när någon annan har börjat prata.
Men det har aldrig varit något större problem för Rebecca för de andra studenterna märker om hon vill säga något.
– Jag får anteckningshjälp också, för jag hinner inte själv anteckna när jag tittar på mina teckenspråkstolkar på föreläsningar. Om jag ska vara extra personlig så saknar jag döva skolkamrater som jag har haft tidigare under min skolgång. Nu är jag ensam döv på hela Högskolan Väst. Det är lite tråkigt att ingen annan här delar samma värld som jag.
Det finns flera döva som studerar på akademisk nivå, men då på andra orter.
– Jag är glad att jag pratar teckenspråk. Det finns många hörselskadade i Sverige som aldrig fått teckenspråket och hör med bara hörseltekniken. Det är mycket svårt att studera på akademisk nivå när det är högt tempo på föreläsningar, seminarier och grupparbeten med endast hörseltekniken. Då är det vanligt att man blir trött, får huvudvärk och spänningar i nacken. Det skapar mycket stress och så fungerar det tekniska inte alltid.
Rebecca Jonsson har alltid känt att teckenspråket är nyckeln till ett bra liv.
– Det öppnas så mycket dörrar med teckenspråk. Synd bara att vården inte tror på det idag, det behöver de lära sig.
Rebecca har ganska klara tankar om vad hon vill göra när hon är klar med utbildningen.
– Jag vill jobba i en dövskola med döva elever och ge dem verktyg för att bli starka individer. Det finns idag fem statliga dövskolor anslutna till SPSM och fler kommunala skolor som har döva och hörselskadade som inriktning. Om jag får möjligheten att välja skola så tror jag det blir Vänerskolan, Kannebäcksskolan eller Birgittaskolan.
För Rebecca känns det viktigt att döva elever får träffa starka förebilder under sin skolgång.
– Det är stärkande, eftersom det är mycket svårt för döva elever att genuint se hörande lärare som sina förebilder. De hörande delar inte samma värld med de döva eleverna.
Rebecca Jonsson talar utifrån sina egna erfarenheter som elev.
– Jag var inte en lätt elev och de lärare jag minns och tyckte mest om var faktiskt döva. Eleverna relaterar till sina egna identiteter och bakgrunder. Många har inte teckenspråk till 100 procent hemma. 95 procent döva kommer ifrån hörande familjer, som jag.
Skolan blir automatiskt dövas andra hem. Rebecca tycker det är viktigt att eleverna får sin utbildning på teckenspråk, men många lärare kan inte teckna fullt ut.
– Tyvärr börjar det ställas krav på eleverna att höra och tala med hörseltekniken, vilket är förfärligt. Döva förr i tiden förbjöds att använda teckenspråk i undervisning, de tvingades till läppavläsning och tal.
I sin roll som lärare kommer Rebecca att satsa på att eleverna ska må bra och växa till starka individer.
– Samtidigt ska jag möta deras familjer med rättvis information, vilket jag tyvärr upplever att de inte får av skolan och vården idag. Dövskolorna måste kunna samarbeta med vården, så att barnen får en likvärdig utbildning. Jag vill visa att teckenspråk är ett språk och inte något hjälpmedel till hörseltekniken. Så betraktas tyvärr teckenspråket idag.
Rebecca går lärarutbildningen på 270 högskolepoäng, vilket motsvarar fyra och ett halvt år av heltidsstudier.
Hur tror du att det ser ut för dig om tio år?
– Jag jobbar med härliga och glada elever som mer eller mindre älskar mina lektioner. Det vet jag.
Fakta: Rebecca Jonsson
Bor: Vänersborg.
Ålder: 23 år.
Familj: Föräldrar, två yngre bröder och en katt.
Det här kan jag inte vara utan: "Mina vänner."
Fritidsintessen: "Hästar, hästar och hästar. Att engagera sig politiskt på olika sätt för dövrörelsen. Jag och Isabel Engwall driver en Facebooksida som heter Teckenspråkets Röst där vi kämpar för dövas rätt till teckenspråk, vi har stort fokus på dövas utbildning. I nuläget gör vi allt det här ideellt och som privatpersoner, men det finns planer för Teckenspråkets Röst framöver."
Det får mig att skratta: "Mina vänner får mig att skratta. De är världens roligaste människor."
Då grät jag sist: "Det vet jag inte – det händer då och då. Filmer med starka budskap får mig att fälla tårar ibland."
Det önskar jag mig mest av allt: "Det finns alldeles för mycket som jag önskar mig, men jag önskar mig framförallt fred på jorden."
