I urminnes tider har odling inte bara varit livsviktigt för människor utan också ett intresse. Ett intresse som inte minst växt sig starkt under en långdragen coronapandemi. Idag är köerna till koloniträdgårdarna långa, priserna stiger och allt fler har en önskan om en plats att få ta vid sina odlingskunskaper. I samma stund fyller Sveriges koloniträdgårdsförbund 100 år.
Historien om den idag populära kolonilotten tog sin form på 1800-talet och under industrialismen. Människor flyttade och bosatte sig i städerna för att få arbete på de stora industrierna. Men väl där var boendeformerna i dåligt skick och människor levde i trånga bostäder. Dessutom saknades något.
– Efter många timmar i fabrikerna behövde och saknade människor någon plats att återhämta sig på, säger Ulrika Flodin Furås som är chefredaktör på Koloniträdgården.
En av grundarna till dagens koloniträdgårdsförbund var Anna Lindhagen. Som utbildad sjuksköterska var hon bekymrad över familjerna som under industrialismen knappt fick någon fritid eller frisk luft. Efter en resa till Köpenhamn, där koloniträdgårdar redan fanns etablerade, fick hon inspiration till att starta en organiserad förening och etablera koloniträdgårdar i Stockholm.
– Hon var en stark och driven kvinna. På den här tiden och under tidigt 1900-tal hade kvinnor inte fått rösträtt ännu. Att då som kvinna kunna etablera en hel kolonirörelse till Sverige var stort, säger Ulrika.
1906 bildade Anna Lindhagen ”Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm” vilket kom att bli den första svenska och organiserade koloniträdgårdsföreningen. Med sig på resan hade hon ekonomen Anna Åbergsson som sedan kom att bli kassör i föreningen. 1918 lanserades även föreningens första tidning, Koloniträdgården.
Uppkallad efter ”The American dream”
I samband med att människor allt mer flyttade in i städerna försvann också en del av de sociala kontakter och nätverken som människor en gång hade.
– Koloniområdena fyllde på så sätt en social funktion där de kunde umgås och prata med andra människor samtidigt som de kunde odla och ta vid sina gamla intressen och sysslor.
Även arbetsgivarna på fabrikerna började till slut förstå vikten av människors hälsa och välmående. I stället för att riskera att sina anställda skulle säga upp sig eller emigrera till Amerika var det flera arbetsgivare som etablerade koloniträdgårdar för sina anställda.
– De flesta tidiga koloniträdgårdarna var just sådana som industriägare startade. Ett exempel på det är Amerika i Jonsered, Partille. Den koloniträdgården fick sitt namn efter vad som då var många människors dröm - men indrustriägarnas rädsla.
Att ha möjligheten att odla någonstans inne i städerna och stadskärnorna fick också en viktig betydelse under de senare under kris- och krigstiderna.
– Under både första och andra världskriget var koloniområdena väldigt viktiga och stod för mycket av livsmedelsförsörjningen. Vid hård ransonering kunde människor odla livsviktig mat och nyttja dem på så sätt, säger Ulrika.
En stor gemenskap
Att kunna bo i städer och nära till stadspuls, men ändå känna just den där fria känslan är det många som vill. Idag finns det 229 koloniträdgårdsföreningar i Sverige och över 23 000 medlemmar i koloniträdgårdsförbundet. Bara i TTELA:land finns det sju stycken föreningar med flera hundra medlemmar. Utöver det finns rörelsen utspridd i hela världen, med både nordiska och internationella koloniträdgårdsförbund.
– Det är verkligen som en liten egen värld att gå in i en koloniträdgård, jag tror många häpnar över den myckenhet och grönska de bjuds på.
Betydelsen av koloniträdgårdarna har varit stor under historien. Ulrika tror dock att det egentligen bara är början. Förutom att trädgårdarna bidrar till den biologiska mångfalden och är ett billigare alternativ till att ha ett ”eget ställe”, kan de vara nyttiga även för andra.
– Jag tror inte att koloniträdgårdarna är viktiga bara just för att människor behöver ha någonstans och odla. De är viktiga för fler, som de som går förbi dem - de har något att relatera till och njuta av, säger Ulrika.
LÄS MER:Maria, Åsa, Anders och Ingmarie är alla lyckligt ”lottade”
