Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/2

Leo Pedersen: Corona och en god jul

Det var någon gång i början av januari som jag hörde om coronaviruset för första gången.

Jag håller mig hyfsat uppdaterad då ett märkligt virus plötsligt kom upp i nyhetsflödet mellan alla skjutningar, Trump och ”klimat-Greta”. En hel lyxkryssare i Japan sattes i karantän och jag minns när jag sa till mina vänner, ”i morse var det sju smittade i Sverige och nu är det 15!”. Jag minns också hur ointressant de tyckte att det var och hur vi istället pratade om den kommande helgen. Jag följde antalet smittade personer som den mest inbitne räknar poäng i en schlagerfestival. Efter 1 000 testade personer slutade man att testa allmänt och vi tappade räkningen. Var det 2 000 eller kanske rentav 4 000 smittade? Ingen visste säkert.

En sömnig tjänsteman som gjort karriär i störst skrivbord i en minst lika sömnig myndighet blev ofrivilligt rikskändis. Porträttlik Frasse i Jan Lööfs Tårtan pratar han otydligt i TV. När han mot sina egna rekommendationer hostar i händerna blir det folkstorm. Vad är det där för fjant? Vi vill se en riktig hjälte, låt en Superman leda oss genom denna kris! Nu visste alla vad corona var för något och även dom som aldrig ser någon nyhetssändning kunde i blindo rita den där förstoringen på ett kladdpapper. Så får alla för sig att hamstra konserver, pasta och toalettpapper! Ett själviskt virus med rent obehaglig spridning.

Superhjälten

Vår tillvaro stannade upp och med de tomma butikshyllorna så fick corona förleden kris. Tusentals blev arbetslösa över en natt och systemet med pengar i ett roterande flöde som får vår komplicerade värld att fungera var på väg att kollapsa. Veganerna skyllde på köttätarna som kokade soppa på fladdermöss, fanatiskt religiösa antydde att det var guds straff men att hitta någon ansvarig kändes ändå sekundärt i allt virrvarr och istället börjar vi hjälpa varandra.

Som en skadad myrstack fann vi nya vägar och anpassade oss. Företag ställde om, artister uppträdde i sina egna trädgårdar. Restauranger utvecklade hämtmat och volontärer hjälpte riskgrupper med de dagliga bestyren och den där superhjälten vi sökte visade sig vara vi – oss själva.

”Den allra bästa julen”

Nu är det december. Flera tusen har dött och antalet smittade har under hösten ökat igen. Vi håller ett behörigt avstånd till varandra samtidigt som vi idag känner en större samhörighet än i januari. I år blir det inga stökiga julbord, pråliga julmarknader eller påtvingade släktkalas. En stressad småbarnsförälder sa: ”Det här blir den allra bästa julen. Vi firar hemma i år. Det ska bli så skönt att bara få vara hemma”.

Kanske hittar vi tillbaka till den där ursprungskänslan då en enkel knäckebrödsmacka med skinka och senap smakade så bra.

Vaccinering är på gång. Om framtiden vet ingen, inte ens experterna, men jag tror på den – och på en god jul.