När min systers dotter Maja fem år analyserar månaden som passerat inom familjen så har hon redan tröttnat på det faktumet att mormor inte kommer tillbaka och hennes spekulationer är både briljanta och hjärtskärande. ”Måste mormor vara död på heltid?” Majas egentliga undran är mer än korrekt och redan vid ung ålder tycker hon att det borde finnas en facklig förhandling och ett kollektivavtal som ger mormor rätten att strunta i att vara död, ta en paus från det mörka och bara komma tillbaka med kramar och lördagsgodis.
Att ta farväl eller ska jag säga på återseende av en djupt älskad fru, mamma, mormor, svärmor och syster är ett rent helvete. Väntan när alla vet att det bara finns en väg kvar. När hoppet att utvecklingen ska gå mot friskare har slocknat. Tysta blickar av samförstånd. Pappa, syster och jag satt med henne på sjukhuset. Lite pratade vi, lite var vi tysta. Jag med all min skörhet satt blickstilla och tittade rakt ner på mina vita gympaskor. Personalen som länge insett att den där äldsta dottern är ett vandrande asplöv kommer in i rummet; ”Vi har gett henne morfin och så kommer vi fortsätta att göra.” Normala människor nickar och tar in. Jag däremot hör och utbrister. ”Ska jag få morfin nu?” Tänker i min enfald att jag är i så uselt skick att de helt enkelt ska söva ner även mig för allas trivsel. ”Nej, inte du. Annette.”
En timma senare drog min mamma sin sista suck.
Mitt i en lavin av sorg och tårar så kommer efterbörden. Likt begravningen. Mammas topp 100 var att hennes sista resa skulle vara ljus, levande och nära till skratt, precis som hon. Hade vi fått för oss något annat och begravningen blivit ett svart lämmeltåg hämtat ur en släktfest från familjen Adams hade hon spökat sönder vår vardag. Som hon alltid sa; ”Jag hatar svart.” Dagen för begravningen är inne och vi står på gårdsplanen mot kapellet och repar kraft när ett annat sörjande sällskap lämnar sitt sista avsked. De är svartklädda, respektfulla och sorgsna men har ändå sinnesnärvaro att hicka till när de möter en glittrande prideparad av färg och form redo att ta plats i bänkarna. Ett ögonblick är det två världar som möts och någonstans tror jag att mamma just där och då tittade på sin familj med två tummar upp, gapskrattandes och nöjd. Det var liksom hon.
Sorgen gör att jag från tid till annan knappt kan andas. Men jag vet att mamma kommer att gå igen om vi inte lever livet trots ett gigantiskt tomrum. Tror faktiskt att hon hade blivit förbannad om sorgen över hennes bortgång fått glänsa över att hedra det liv hon levde.
Skratten måste få finnas och alla vet att mamma var den största av glädje. Men Maja älskade unge, som svar på din fråga. ”Mormor är fortfarande död och nu ligger det på oss att hålla henne levande i själ, hjärta och genom glädjen”
Fredagens färgfest var en utmärkt start.
