Claes Johansson har alltid känt dragningskraften till estraden. Det ligger kanske i blodet, om inte annat. Hans morfar Oskar Sahlin var fritidsmusiker och spelade trumpet och kornett i olika ensembler runtom i trakterna på 20-talet, och mamma Gunnel Johansson var i unga år aktiv inom teaterverksamheten i Trollhättan. En ådra som fördes vidare till Claes uppväxt i Strömslund och senare Torsered.
– Det var ett tryggt och stabilt arbetarhem. Min pappa Åke jobbade på Flygmotor och mamma var hemmafru och tog hand om mig och mina bröder Paul och Hans när vi var små. Men det lyssnades ofta på musik- och radioteater, och ibland fick vi följa med våra föräldrar på bio eller någon teateruppsättning, berättar Claes.
När han som liten grabb satt där i publiken visste han att det var i rampljuset uppe på scenen som han en dag ville stå.
– Det var någonting jag kände bara, intresset för att uppträda. Att förmedla, berätta och roa och den känsla av mystik som det skapade att stå på en scen attraherade mig starkt.
Vi träffas i konsertlokalen Apollon på Folkets hus i Trollhättan, Claes andra hem sedan en dryg månad tillbaka. Revyn/showen Lita på pojkarna över 55, som han spelar tillsammans med sin mångåriga kollega Bengt Jacobsson och lillebror Paul Paljett Sahlin och bandet Mumbo Jumbo, går för fulla hus och är minst sagt en succé. Redan innan premiären på nyårsafton var det slutsålt, och nu har extraföreställningar satts in efter påtryckningar från alla håll.
– Ja, pojkdrömmen gick i uppfyllelse. Både för min och Pauls del, säger Claes och ler.
Paljetten behöver väl knappast någon introduktion. Och det var tillsammans som de började utforska sina artistiska sidor.
– Paul och jag brukade spela och sjunga ihop hemma i våra rum när vi växte upp. Jag kunde inte ta en ton, och det kan jag fortfarande inte, men jag älskade showandet och spexandet.
Men medan Paul efter gymnasiet gick all in med sitt musicerande, och fick en framgångsrik artistkarriär, valde Claes att gå en annan väg och sökte in till Polishögskolan i Stockholm.
– Egentligen hade jag tänkt att satsa helhjärtat på skådespeleriet, det var en dröm. Under gymnasietiden sökte jag till till Kalle Flygares scenskola i Stockholm, men planerna ändrades i sista stund. Det verkade som en alldeles för osäker tillvaro och jag ville ha något mer stabilt att luta mig tillbaka på. Polisyrket har alltid fascinerat mig, så det kändes helt rätt.
Efter examen från Polishögskolan 1974 återvände han till Trollhättan, där han fick praktiktjänstgöring och så småningom en fast tjänst.
– Jag trivdes från första stund. Att hjälpa brottsoffer och reda ut kriminalfall var oerhört spännande och givande.
Skådespelardrömmarna hade lagts åt sidan, men en dag 1975 kom Claes i kontakt med Bengt Jacobsson, som arbetade på samma skola som Claes mamma och som frågade om han ville vara med i en barnteateruppsättning av Folk och rövare i Kamomilla stad.
– Jag tvekade inte en sekund. Inom mig fanns fortfarande den exhibitionistiska ådran som jag nu fick leva ut och det var fantastiskt roligt! Jag spelade rövaren Jesper, lustigt nog, berättar Claes och ler.
På den vägen är det. Under åren har Claes gått från polisassistent och yttre befäl, till kriminalinspektör, spanare på narkotikaroteln, förundersökningsledare och chef för kriminalavdelningen för att sluta på topp som polischef för Trollhättan och Östra Fyrbodal. Samtidigt har estraderna avverkats och rollerna axlats på fritiden, med allt från Trolleborevyerna, Evert Taube-föreställningar, musikalen Lucy, krogshowerna på Nohab och Sagateatern, inhopp i tv-serierna Vita lögner och Morsarvet. För att nämna några exempel. Men på onsdag är det alltså slut på dubbellivet för Claes del, då han tar ut sin pension från polisen. Men han lär inte vara den som sitter och rullar tummarna.
– Jag har ett eget bolag och ska hålla på med lite verksamhet inom ramen för detta, och lite annat också. Varför inte passa på att njuta av våren som nybliven friherre med lite roande trädgårdsarbete?
Hur har det varit att verka inom två så vitt skilda världar som polis- och skådespelaryrket genom åren?
– Skådespeleriet har varit en oerhört viktig ventil för mig, som en kontrast till den grå vardag som polisarbetet innebär. Polisjobbet har lärt mig en ödmjukhet inför det faktum att alla människor inte har samma förutsättningar i livet.
Ålder: 62
Bor: Trollhättan
Familj: Ja
Gör: Blir pensionär på pappret nu på onsdag den 27/1, efter lång och trogen tjänst inom polisen. Fortsätter med skådespeleriet med egna bolaget Madralli Produktions AB.
Aktuell: Med revyn/showen Lita på pojkarna över 55 som spelas på Folkets hus i Trollhättan januari ut samt några helger i februari. "Vi spelar alltid så länge publiken vill se oss."
