En av de större planerna som legat på vänt är målning av ett rum. Ni vet hela grejen med att spackla, slipa, måla tak och sen sätta den sista touchen på väggarna. Jag är inget fan av att måla. Tycker det är lika roligt som att sitta fast i en allt för lång bilkö när man är kissnödig. Men mitt motstånd mot min frus vilja väger lika tunt som att försöka sätta upp ett tält i storm.
Köpa, kånka och planera och vips så står det massor av färgburkar, rollers och penslar redo att angripa objektet. Jag har utrustat mig med de fulaste och mest värdelösa kläderna som finns och sedan är det ingen återvändo. Först plocka ner allt från väggarna vilket är ett evighetsjobb och när allt är klart så liknar vardagsrummet mer ett insekthotell än ett trevligt tillhåll. I med spackel i alla hålen och hej å hå – torka och sedan slipa. Känner hur jag får flow med härlig musik i högtalarna och innan jag hinner tänka formas jag plötsligt till en mix av Arga snickaren och Ernst. Hela scenariot är magiskt tills den vackra sagan får ett hastigt slut med ett öronbedövande knak i den högra skinkan. Smärtan som ilar genom kroppen kan likställas med att fem rottweilers tror att min röv är en oxfilé där de vildsint delar på ansvaret att käka upp den.
Plötsligt är jag lika sned i kroppen som Ringaren i Notre Dame och jag kan knappt bärga mig innan dagen är slut. Men jag säger ingenting, biter ihop. Ser hur frun sneglar på mig när jag på mitt allra sexigaste sätt släpar benet efter mig över golvet och när det är dags att sätta sig för fika hör jag hur min mun uttrycker helt nya ljud, alltså ojande tantljud, åh, pjuuhhh, arrgghh. Sexighetsbarometern slår inte i taket precis och när dagen är slut känns kroppen som den bundits fast bakom bilen och släpats i fyra kvarter, ligger i sängen och vrider och vänder mig tills jag hittar en bekväm position med ena benet upp i luften över det andra och resten av kroppen på rygg tryckt mot madrassen.
Innan jag slocknar av ren utmattning inser jag att det här med semester är ingen barnlek och att renoveringar bör hanteras av fackmän. Väggar kan vara superlånga och att stå med kroppen som en ostbåge och måla tak borde egentligen inte få finnas. Den enda trösten är att rummet efter alla krämpor blir bra och som min fru så trevligt påtalade: ”Bra träning det här – imorgon tar vi tag i garaget”
(VA??? Aldrig i hela livet, jag säger nej, är du galen människa)
”Absolut”
