Ni kan säga vad ni vill men jag är en sann stadsmänniska ut i fingertopparna och mår illa de få gånger frun lurar med mig ut i skogen med löftet om att korv i bröd smakar så mycket bättre med en drös djur som grannar i stället för att bara som normalt folk äta den i hemmets trygga vrå.
Inte nog med att jag ska fika med en myrstack samtidigt som jag spanar efter fästingar – dessutom förvandlar frun mig till en mulåsna som kånkar matsäck, underlag, dryck och tusen andra saker när det enda tankarna som jag brottas med är om jag tejpat byxorna tillräckligt hårt vid fötterna för att hålla djur, insekter och annat skumt stången. Är nämligen helt övertygad om att skogen kan känna doften av rädsla och att den vet att det är med stirriga ben jag flyttar mig likt ett kylskåp mellan vattenfyllda-tuvor.
”Tänk så här älskling, det är bra för ledvätskorna att promenera på ojämn mark.”
Jag orkar inte ens svara.
Frun däremot är en mix av trädkramare och mullemamma som glatt tar täten upp för ett berg. Nåväl, det kanske inte klassas som ett berg hos gemene man utan mer en oerhört brant kulle, allt för att hon inbillat sig att det är mycket trevligare att att fika på den perfekta utsiktsplatsen med vyer över trädtopparna. Själv kunde jag knappast bry mig mindre och kantrar nästan då korvtermosen med sällskap fått full fart och rullar likt timmer på ryggen, ser för mig själv hur jag hänger i buskar och träd för grepp och synen kunde knappast vara längre från en van hajkare.
”Trilla inte nu.”
Har precis fått min tionde granruska i ansiktet och funderar på hur jag kan fejka en skada, säga att jag missat fikan, hoppa från berget eller få ett telefonsamtal där min närvaro är önskvärd. Inget händer och precis när jag ska svinga av mig ryggsäcken så säger det knak i ryggen, inte ett vanligt knak utan ”jag står på en gren”-knak. Skiten har gett upp. Ryggen är min allierade i detta och jag känner att nu får någon ta kontroll över situationen. Korven smakar nu ännu sämre med någon sträckning som får mig att längta till en divan med vindruvor och svalkande dryck. Jag blundar och ser uteserveringar med dignande luncher. Öppnar ögonen igen för att åter se min blöta korv guppa i korvtermosen medan frun löper amok över allt fint hon ska plocka med sig hem.
”Är inte det här den bästa av dagar ändå?”
Ser hon vad jag ser? Känner hon vad jag känner? Antagligen inte. Jag trär på lite senap på den blöta korven innan jag svarar. ”Jag vill verkligen hem.”
LÄS MER:Therese McDonald: ”Kissa innan ni kommer – toapappret kostar skjortan”
LÄS MER:Therese McDonald: ”Vem vill slicka på en kaktus på nyårsafton?”
