Jag vet inte hur ni har det hemma men det min mening refererar till är när vi försöker ha en trevlig kväll med brädspel i mörkaste januari. Tänk er en kväll när ingen av oss har något att göra och det brinner lite i spelnerven. Då kan min fru föreslå; ”Ska vi inte spela en omgång Monopol?” Och varje gång ångrar jag hårt att jag tackar ja.
Mina ljuva och under stundom nedtonade akademiker förvandlas under detta spel till Hulkens barnbarn och för att inte hemmet ska skifta till en urartad fest för engelska fotbollshuliganer klär vi in alla värdesaker med bubbelplast och armeringsjärn. Sa jag att vi spelar Monopol? Alltså inte en omförhandling av Parisavtalet. Utan Monopol.
Jag vet inte vilken typ av vinnarskallar som ni bor med? Eller är ni som jag? En harmonisk axelryckare som vill ha det trivsamt? En typ av förlorare som alltid sitter med dumstruten på och som jovialiskt observerar när övriga deltagare häcklar varandra.
Monopol är ett familjespel och som med det enklaste spelregler INTE behöver innebära problem. Kan man tro. Tjejerna köper gator med endast en slug agenda, att förstöra för den andre. Vilket gör att uppsättningen av deras gator skiner likt Prideflaggan och de kan inte bygga ett skit, medan jag, utan punktmarkering tuffar på med full uppsättning och har hotell innan första skriket eller vasen går i golvet. Ibland vinner jag, men oftast blåser jag i visselpipan och VAR-granskar tjuvnyp.
Bör jag säga att vi inte spelar sällskapsspel så ofta?
Nu till vändningen. Vi brukar även spela frågesport. Jag skapar ett gigantiskt quiz som familjen spelar mot mig. Nöjd med mig själv klipper jag film, klurar och anstränger mig. Reglerna bygger på en procentsats av vad jag tror mig kunna så ska tjejerna försöka ta mer poäng än så. Det är här det blir märkligt. Helt plötsligt förvandlas två personer med skräckfilmsaura till total samklang. Då är det jag som hamnar i kikarsiktet. Cirka två frågor in i quizet naglar de fast mig med blicken och alla frågor som jag skapat är FEL. Spelet är riggat.
”DU VET JU ATT VI INTE KAN SPORT”
Kvickt springer jag ut och hänger den textade skylten på dörren. Budskapet är enkelt; ”Snälla, ring inte polisen, vi är bara en familj som har en TRIVSAM spelkväll”.
Sen är snurran i gång. Hjälm på och visir ner. Ibland vinner jag, men oftast somnar jag av ren utmattning medan övriga familjen faktakollar ALLA mina frågor i ett sista försök att klämma ur en extra poäng.
Gift dig sa de, det blir trevligt. Skaffa barn sa de, det blir trevligt. Jo men visst, däremot var det ingen som sa; ”När du väl gjort så, lås in alla spel för du bor ihop med knepiga människor.” Game Over!
