Pandemier och annat bök har som ni vet satt käppar i hjulet för en hel nöjesbransch så vår iver att se en musikal gick inte att ta miste på. Inte anade jag nersjunken i ett bekvämt säte på en glittrig teater att just min fru skulle stjäla huvudrollen.
Det kräver dock lite kontext innan vi ramlar in på pudelns kärna. Min fru är oerhört korrekt och arbetar på en statlig myndighet. Hela hon osar av städade fotriktiga skor, välpressade kostymbyxor och ett tvång att använda en klädvårdsrulle så fort vi lämnar huset. Hon är klok, trevlig, rolig men står inte på barrikaderna när det kommer till att hålla tal och flamsa runt (till skillnad från undertecknad här).
När hon går in på sitt viktiga arbete bär hon svart ryggsäck och en trevlig lunchlåda som är fylld med en nyttig sallad. Jag brukar skoja att hon utstrålar en angenäm torrhet som gör att hon för sin egen säkerhet bör bära en varningsskylt med ordet: Lättantändlig. Ni kanske kan se bilden framför er?
Var är frun?
Tillbaka till teatern då och anledningen till att det blev en smula knas stavas många besökare, få toaletter och den ekvationen bildar kilovis med köer. Egentligen borde toabesöket i pausen ignorerats men nöden har ingen lag även hos statligt anställda utan de måste också ställa sig i linje för att få skeppa av ett lass.
Dottern som redan sitter på plats i salongen för akt två börjar känna nervositeten krypa innanför skinnet när föräldrarna uppenbarligen flyttat in på toaletten och adressändrat. Men när jag med andan i halsen anländer en minut innan musikalen åter skall börja kan vi andas ut. För att genast börja undra; var är frun med den välkammade frisyren? Har hon sprängt teaterns holk med kluttklang? Ja, frågorna är många.
Värdigt och tyst
Det börjar äntligen röra sig bland sätena och där är hon. Alla sitter ner och ridån är på väg upp, musiken spelar och frun rotar som en yster boxervalp mellan stolarna. Vi är inte ensamma på raden utan en drös med människor måste ställa sig upp för att hon ska komma in till våra platser. Anar att tanken var att göra entrén värdigt och tyst som en ninja, resultat blev annorlunda och även fotriktiga skor kan tydligen fastna i andras väskor. Hela debaclet slutar med att frun ligger över okänd dam och juckar frenetiskt för att komma loss, väskans handtag som är boven i dramat får ägaren att utbrista: ”Du kan gå vidare nu”. Frun vill nog inget hellre men foten sitter orubbligt fast. Jag är noll stöttande utan skrattar så framtänderna fladdrar och dottern har ögon som tefat.
Andra akten ska starta med ett stillsamt och lågmält nummer men scenen får snällt vänta på den bökande kvinnan som har huvudet mitt i strålkastarljuset tills foten lyckats trassla sig loss.
