Sista veckan på semestern satte vi oss i bilen och for mot Skåne, sol och spa. Handen på hjärtat är inte spa min favorit men när jag ser hur glada övriga familjen blir så mjuknar jag likt en glasstrut.
Spa är en knepig vistelse där alla knallar runt i morgonrockar, halvnakna-okända-kroppar som studsar i varandra och jag med brillor orienterar mig likt en fladdermus med ständig imma på glasen. Är det inte fem minuter bastu så är det bubblande bad och sen lite mumsilimum på det.
Det tar inte lång tid efter vi checkat in och besökt poolområdet innan jag kommer ifrån övriga i familjen, tjejerna kryssar vant och ledigt i dessa byggnader medan mitt rörelsemönster mer matchar en fullastad dumpers.
Förstärkaren i botten
Jag börjar direkt inse att jag tappat dem när jag blir avbruten i mitt letande av att telefonen ringer. Lyfter upp en fuktig lur till örat och hör pappas röst i andra ändan. Han är på en trevlig resa till Gotland och spelar golf och är mitt i sin grafiska golfberättelse när jag vrålar: ”Jaså Gumbalde GK var alltså bättre än Visby GK, vad kul.” Själva grejen att jag är övertydlig är att min pappa hör dåligt vilket gör att jag omedvetet alltid drar förstärkaren i botten när vi pratar med varandra.
Han svarar att visst var Gumbalde GK en superhit när jag iskallt blir stående samtidigt som jag hör introt till Bröllopsmarsch av Mendelssohn ”Daa-daadaadaadaa-daa-daadaadaadaa” och inser att jag i mitt energiska samtal med pappa har missat ett tågande brudpar, deras urgulliga brudnäbbar med tillhörande sällskap som ska tåga ner mot bryggan i solnedgången. Kärnan är att det finns ett par som antagligen laddat för den där dagen rejält och som mitt i lyckoruset har en telefon-babblande blöt människa i morgonrock som parkerat mitt i deras entré.
Som min syster sa när hon ringde dagen efter. ”Du har inte lyckats förstöra någon mer gladaste dag?” Därefter lade hon till. ”Ni ska aldrig lämna Trollhättan, ni vet det eller?” Hon har faktiskt en poäng.
Glömde nummer och våning
När jag sedan trodde att vistelsen inte kunde bli värre så glömde jag i min iver av vilket nummer, våning och korridor vårt rum låg i, allt för att jag bara tagit med mig nyckelkortet. Detta härledde en walk-of-shame till receptionen och fråga: ”Hej, i vilket rum bor jag och min familj?” Mannen i receptionen erkände glatt att han aldrig fått den frågan innan.
Vi sa inte så mycket till varandra efter middagen. Jag zappade mest på tv:n och frun sov när jag märker att tv:n på rummet inte går att stänga av. Den har fastnat i limbo och i panik väcker jag min fru och vrålar: ”Tv:n har fått spel.” Hon är inte road och svarar ”Det måste finnas någon knapp.” Efter tusen om-och-men hittar jag knappen och det blir äntligen mörkt. Tack och lov.
