Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Trots svår sjukdom under pandemin väljer Birgitta att fokusera på glädjen

Att drabbas av svår sjukdom kan göra att marken gungar. Att drabbas under pågående pandemi gör tillvaron än mer ensam i en tid där närheten till dem man älskar betyder allt. Birgitta Svanberg, 76, berättar om sin svåra tid men också om den enorma tacksamhet hon känner och vad hon fyllt sina dagar med.

Med munskydd och många meters avstånd träffar jag Birgitta hemma i hennes hus i Vänersborg. Samtidigt som pandemin gjorde sitt intåg i vårt land drabbades Birgitta av Hodgkins lymfom, en tumörsjukdom i lymfsystemet.

– Jag insjuknade i feber den 27 februari förra året och upptäckte några dagar senare en stor knöl i höger armhåla.

Birgitta blev inlagd och läkarna letade febrilt efter orsaken till feber och knöl.

– Efter att de opererat bort två lymfkörtlar fick jag sjukdomsbeskedet Hodgkins lymfom. Det var en fullständig chock.

Saknade kramar

Efter sjukdomsbeskedet sattes intensiv behandling in, bland annat fick Birgitta cytostatika var fjortonde dag och blev av den oerhört dålig. Senare genomgick hon även femton strålbehandlingar.

– Jag blev otroligt orkeslös och ledsen. Jag grät mycket och kände inte igen mig själv. Jag tappade också allt mitt hår. I och med pandemin kunde jag inte ta emot besök av barn och barnbarn vilket också gjorde mig ledsen. Jag hade velat ha dem nära mig under min svåra tid. Jag hade dock all tänkbar hjälp genom kommunen.

Birgitta drabbades också, som en biverkning av cytostatikan, av Fatigue – en särskild och överväldigande trötthet och kraftlöshet.

– Jag klarade inte ens av att gå till brevlådan, jag var både orkeslös och initiativlös.

Den stora tacksamheten

Att som svårt sjuk vara så ensam och isolerad som pandemin medfört tycker Birgitta har varit svårt.

– Jag har varit så ensam och rädd och saknat närhet och kramar av dem jag älskar. Min dotter som bor i Trollhättan vågade inte komma hem och hjälpa mig, hon var så rädd om mig och för att jag skulle bli smittad.

Birgittas son bor i Helsingborg med sin familj och har heller inte kunnat besöka henne. Mitt i allt har Birgitta ändå upplevt omsorg och vänskap på ett sätt som gör henne oändligt tacksam. Equmeniakyrkan som Birgitta är engagerad i har både bett för henne och genom sin omsorgsgrupp ofta hört av sig och skickat blommor.

– Och vänner och grannar på gatan, de är alla så otroligt fina. Jag har verkligen fått erfara att många bryr sig om mig och hur jag mår. Jag är otroligt tacksam över dem alla.

Utveckla dina intressen

Att under isolering känna sig ensam och nedstämd är naturligt menar Birgitta, och tycker därför det är viktigt att hitta något meningsfullt att göra.

Birgitta har levt ett aktivt liv och rest mycket. Tidigare tillsammans med sin nu bortgångne make Bosse, och på senare år själv eller tillsammans med en väninna. Resor är ett av Birgittas stora intressen tillsammans med foto, blommor och trädgård samt att sy kläder.

– Jag tror det är viktigt att ha meningsfulla intressen. Får man utöva sina intressen mår man så mycket bättre. Att resa handlar för mig om att möta andra kulturer och människorna i den. Jag har bland annat varit i Kenya, Kina, Indien, Galapagosöarna, Borneo och Uzbekistan vilket har varit otroligt spännande. På mina resor får jag också utöva ett annat stort intresse, fotografering. Efter varje resa skapar jag fotoböcker och har nu arton fina sådana.

Tips för äldre

Tidigare har Birgitta skapat en bok till sina barnbarn, något hon tycker fler äldre borde göra. Det är en bok där hon med ord och bilder berättar om sitt liv, från det att hon var liten och fram till idag. Den har hon under sin isolerade tid kompletterat med mer text.

– Det är så mycket barnbarnen inte vet om mitt liv, och kanske är det mycket mina barn inte heller vet. En dag kommer de att undra och då finns den här boken för dem att titta i. Jag skulle verkligen vilja tipsa alla äldre som nu är isolerade om att skriva sin historia. Att göra boken har skänkt mig mycket glädje. Det jag själv inte kommit ihåg har jag frågat min nio år äldre syster om.

Birgitta har också gått med i Facebook-gruppen ”Vi som gillar fjärilar”.

– Jag tycker om att fotografera småkryp och det här är ett sätt att lära mig om fjärilar utan att själv behöva googla allt. Jag deltar också i kyrkans livesända gudstjänster på Facebook och ibland har vi digital-fika. Då känns det som att vi har träffats och det är roligt.

Hur ser ditt liv ut idag?

– Idag har jag mer ork och energi. Jag går promenader nästan varenda dag, två och en halv kilometer är en lagom sträcka. Nu kan jag beställa hemkörning eller avhämtning av matkassar och på utvalda tider handlar jag själv, då med visir. Jag bakar matbröd som jag åker och lämnar hos min dotter och hennes familj. Numer kan vi ses utomhus, prata och fika tillsammans och det betyder mycket för mig, även om jag saknar att krama dem. Nu har jag dock fått första dosen vaccin och när jag är färdigvaccinerad ska jag krama mina barn och barnbarn. Underbart!

Ålder: 76 (77 i maj).

Familj: Två barn och fyra barnbarn.

Intressen: Resor, fotografering, djur, natur, blommor och trädgård, sömnad.

Det visste du inte om Birgitta: Har flugit luftballong i soluppgången i Kapadokien, Turkiet.