Jag lyssnar på P4 Plus som spelar Cass Elliott - It's Getting Better. Jag vet inte om den här är låten särskilt bra. Jag försöker reda ut det i mitt innre på väg ner mot stan, Vänersborg. Jag kör tomme, jobblingo för att köra sin lastbil olastad. Tom. Boggin i luften. Det är skyltat 70 km/h här men folk kör ofta fortare än så. Ibland kör de om också.
Men nu är det ingen trafik alls och jag är på väg hem efter en lång arbetsdag. Jag har inte bråttom och kör gärna lite långsammare än högsta tillåtna hastighet. And it's gettin' better upprepas i låten. Sjunger de falskt? Det är någonting med den här låten som inte stämmer. Det är då jag ser ett barn. En liten tjej på kanske tre år. Hon kommer snett från sidan och springer ut mot vägen. Länsväg 2064, Rössebovägen. Hon springer så fort de små benen bara kan. I mötande kommer en Volvo S70. En tidig årsmodell i någon slags turkos metallic. Men den mötande bilen har skymd sikt från sitt håll. Jag blinkar därför med helljusen. Men den mötande bilisten saktar inte in och barnet kommer allt närmare. Jag blinkar igen. Eller gör jag verkligen det? Nu efteråt minns jag inte riktigt. Jag håller i alla fall så låg fart att jag hinner stanna. Mitt i vägen. Lite på tvären för att blockera. Jag hinner tänka att om den mötande inte ser barnet så borde den åtminstone se mig och vem vill köra rakt in i en stillastående lastbil?
Jag vill fortfarande minnas att det är en turkos metallic Volvo S70. Det är en kvinna på 60 någonting. Hon förstår inte varför jag blockerar vägen. Hon tittar förvånat på mig, nästan arg, då mamman kommer ikapp sin dotter och precis hinner ta henne i tröjhalsen vid väglinjen. Nu ser jag hur chocken kommer över chauffören i Volvon. Hon har bromsat mycket hårt och tar sig för pannan. Mamman drar sitt barn till sig och ser inte chockad ut alls. Hon ser ut att skämmas. "Skäms på mig som inte håller koll på mina ungar", ser hon ut att tänka. Jag själv tänker ingenting. Inte på alla som kört för fort. Inte på den dåliga låten eller ens på vad det blir till middag ikväll. Jag är bara lugn. Självklart glad att ingen olycka skett men i övrigt helt oberörd.
Jag nickar till mamman och till den mötande chauffören och släpper på bromsarna. Allt är ok. Ingen skada skedd. Vi kör vidare. När jag kommer hem berättar jag för min sambo Mia om Rössebovägen, Volvon och flickan. Om mamman som skämdes. Mia berättar i sin tur om riktlinjer för covid på skolan och sedan är det inte mer med det. Det är först i duschen som allt kommer över mig. Allt på en och samma gång. And it's gettin' better, Rössebovägen, turkos Volvo, treåring och mamman.
Ingen vet vad som väntar bakom nästa krön. Kör försiktigt där ute kära läsare. Vi hinner nog ändå.
